Det händer inte så mycket här i bloggen längre. Anledningen till detta är dels att jag har fullt upp med en massa annat i livet, men dels också att det inte händer så mycket på höftfronten. Jag tänker inte så mycket längre på att jag har en höftledsprotes, det dagliga livet fungerar utmärkt och jag upplever inga större inskränkningar. Jag har en hyfsad rörlighet, även om jag hoppas på att den kan bli ytterligare bättre. Gången fungerar hyfsat, men jag har lite svårt att komma igång från stillastående, det blir då lätt ett stapplande som övergår i vaggande. Får jag väl upp farten går det dock mycket bättre. Kryckan har jag inte släppt helt och hållet ännu, den ger mig trygghet och med den i handen fokuserar jag inte så mycket på att få in rätt gångmönster utan går mer naturligt även om kryckan knappt nuddar marken.
Med träningen är det lite si och så. Nästa sjukgymnastbesök blir om tre veckor och fram till dess ska jag lägga mycket tid på träning i form av stavgång och styrkeövningar. På fredag börjar min semester och då tror jag att det blir lättare att hitta tid till träning.
För övrigt stannar jag upp lite då och då och förundras över hur mycket gladare och piggare jag är numera när jag inte har ständigt ont och när jag kan röra mig som en normal människa. Maken och jag åkte iväg på en liten storstadsweekend för en månad sedan och jag njöt av att kunna gå omkring i flera timmar utan att få ont (förvisso med kryckan som följeslagare, men ändå)!
Så roligt att höra att du mår bra och att det går framåt! Sköt om dig!
SvaraRaderaTack Anna! Önskar dig en härlig sommar och hoppas att båda dina höfter håller sig i schack! Må så gott!
SvaraRaderaGott att den nya leden funkar så bra. Det är en skön frihetskänsla att känna att man kan röra sig igen. Ha en riktigt skön fortsättning på sommaren!
SvaraRaderaHej, det är så bra att kunna ta del av andras erfarenheter kring detta. Jag står inför beslutet att operera och logiskt förstår jag att det inte egentligen finns något val. Brosket i min vänstra led är helt nedslitet, dock inte i hela leden. Fick mina första känningar för 8 år sedan (36 år gammal) men det tog 6 år innan jag fick min diagnos och vid det laget hade jag en 90% brosksänkning. De 2,5 år som gått sedan dess har jag klarat ut genom att försöka träna och äta smärtstillande vid behov. Med helt utsliten led verkar beslutet lätt...men jag har ju inte JÄTTEONT hela tiden!?! När jag läser om andras erfarenheter verkar alla ha varit sämre än jag innan...? Jag tvekar så..och är rädd att jag kommer känna mig trasig efter än innan. Bara tanken på att någon ska SÅGA AV mitt höftben känns fullständigt absurd! /H
SvaraRaderaHej HG sitter o läser det du skrivit,känner igen mig i din text.Kanske är du opererad nu. Själv har fått en tid i mitten på januari PANIK!!!Kan inte heller tänka mig att få mitt höftben avsågat...är 43 år känns som en mardröm.Hur kommer man fram till ett beslut som känns rätt ??
RaderaHej är 44 år och haft tilltagande artrossmärta i 12 år. Sista året innan operationen kunde jag gå max 10 minuter i stöten och då i sakta mak med hälta. Jätteont på kvällar och vaknade varje gång jag vände mig i sängen. Efter att ha ältat i flera år fick jag i början av september en vanlig helprotes. Det är nu 12 veckor sedan. Veckorna kring operationen var jobbiga men nu jobbar jag heltid inom sjukvården, kan gå hur långt som helst och är i princip helt smärtfri. Är så oerhört glad över höften och att jag till slut tog beslutet. Ena benet är 1 cm längre än det andra så jag måste nog ha inlägg i skon framöver. I övrigt lever jag normalt och har accepterat att jag inte kommer att springa eller åka utför mer(kunde jag ju inte innan heller). För mig blev det här ju jättebra men man måste verkligen känna att det inte går längre innan beslutet blir självklart. Lycka till!
SvaraRadera