4 månader - på höftfronten intet nytt

Det händer inte så mycket här i bloggen längre. Anledningen till detta är dels att jag har fullt upp med en massa annat i livet, men dels också att det inte händer så mycket på höftfronten. Jag tänker inte så mycket längre på att jag har en höftledsprotes, det dagliga livet fungerar utmärkt och jag upplever inga större inskränkningar. Jag har en hyfsad rörlighet, även om jag hoppas på att den kan bli ytterligare bättre. Gången fungerar hyfsat, men jag har lite svårt att komma igång från stillastående, det blir då lätt ett stapplande som övergår i vaggande. Får jag väl upp farten går det dock mycket bättre. Kryckan har jag inte släppt helt och hållet ännu, den ger mig trygghet och med den i handen fokuserar jag inte så mycket på att få in rätt gångmönster utan går mer naturligt även om kryckan knappt nuddar marken.

Med träningen är det lite si och så. Nästa sjukgymnastbesök blir om tre veckor och fram till dess ska jag lägga mycket tid på träning i form av stavgång och styrkeövningar. På fredag börjar min semester och då tror jag att det blir lättare att hitta tid till träning.

För övrigt stannar jag upp lite då och då och förundras över hur mycket gladare och piggare jag är numera när jag inte har ständigt ont och när jag kan röra mig som en normal människa. Maken och jag åkte iväg på en liten storstadsweekend för en månad sedan och jag njöt av att kunna gå omkring i flera timmar utan att få ont (förvisso med kryckan som följeslagare, men ändå)!

Jag kan gå!

Idag har jag konstaterat att jag ju kan gå riktigt bra! Det funkar att trycka ifrån ordentligt med op.benet och de sträckor jag har gått inomhus idag fixar jag utan vaggande ankgång. Jag tar det dock lite lugnt och ska nog förlita mig på kryckan ett tag till, åtminstone utomhus. Nu har jag dessutom tagit det rejält lugnt i veckan och kan tänka mig att ankvaggandet kommer tillbaka ganska snabbt när jag blir trött!

11 veckor - behöver vila efter förra veckans rivstart

Det var fantastiskt roligt att börja jobba förra veckan och jag kände mig väldigt energisk, på god väg tillbaka till mitt forna "riktiga" jag. Kanske tog jag dock i lite väl mycket. Jobbade förvisso bara 50%, men så var det dålig planering som innebar att jag kom hem en kort stund och knappt hann vila innan det var dags att hämta barnen på dagis, tillsammans med lite olika möten kvällstid och som krydda på moset en del trädgårdsarbete. Resultatet blev rejält trötta muskler i op-benet och en ordination om vila från sjukgymnasten i måndags. Så nu vilar jag. Försöker planera min arbetstid lite bättre och försöker inte hinna med en massa andra aktiviteter denna vecka. Träningen fokuseras på rörlighet och jag försöker komma ihåg att använda krycka eller käpp inomhus, och jag känner att vilan gör gott och jag har mindre ont idag.

Premiär för cykeltur

Idag har jag hållit mig hemma från jobbet eftersom jag redan jobbat mer än 50% varje dag hittills och det blir så även i morgon pga många möten som det är bra om jag kan vara med på. Lite jobb blir det dock i form av ett telefonmöte som jag ska ringa in på senare i em. Jag insåg idag att jag ännu ej testat att cykla efter min höftledsoperation och kom fram till att idag var det dags! Åh vad härligt det var att få känna lite fartvindar! Det blev bara en kort liten tur för att känna hur det känns, men jag tycker nog att det gick riktigt bra! Än så länge har jag ganska svaga ben så det var lite tufft att ta sig upp för även en liten backe, men det gav definitivt mersmak!

Back in business - 10 veckor efter operationen

Nu har jag börjat jobba igen och det känns riktigt roligt! Även här "på ny kula", på ett nytt jobb eftersom det föll sig så att jag fick ett jobberbjudande ungefär samtidigt som jag fick ett operationsbesked. Jag börjar med intentionen att fortsätta med sjukskrivning på 50%, men inser att det inte är helt lätt att hinna med något på så få timmar. Det funkar bra med höften även om jag blir trött och stel av att sitta för mycket. Som tur är har jag fått ett höj och sänkbart skrivbord som gör det lite lättare att variera arbetsställning.

Jag försöker att gå igenom de få övningar som mitt träningsprogram består av varje dag, men har börjat slarva lite nu när jag har mer aktiviteter på dagarna, inte så bra... Nästa tid hos sjukgymnasten är nästa måndag och fram till dess fortsätter jag med programmet som just nu består av följande:

- Sidledesgång längs köksbänk
- Baklängesgång
- Knäböj lutad mot pilatesboll
- "Step-up" med tyngdöverföring
- "Trampa lera" - tyngdöverföring växelvis mellan hö och vä ben
- Spänna rumpmusklerna gör jag också så ofta som jag kommer ihåg under dagen

Övningarna är fortfarande inriktade på att få igång alla muskler och strukturer i det opererade benet och att få upp rörligheten igen. Jag är själv sugen att lägga på lite styrkemoment, men jag ska diskutera med sjukgymnasten innan jag lägger på ytterligare moment.

För övrigt så kan jag gå kortare sträckor utan krycka utan att vagga så mycket, men känner att det är en bit kvar till att släppa kryckan helt. Jag har släppt ganska mycket på 90-gradersrestriktionen och tex testat att stå på knä och gräva i rabatten, men försöker tänka på att göra allting under kontrollerade former. Häromdagen reagerade jag instinktivt och gjorde en hastig rörelse för att hjälpa min son som smitit iväg och klättrat upp i vagnen och fått denna att välta, och då drog det till rejält i höftområdet och jag blev lite rädd. Det var nog bara någon muskel som fick sig en liten sträckning, men jag påmindes om vikten att inte göra några överilade rörelser.

Slutbesiktning avklarad och godkänd

I torsdags gjorde jag samma resa som jag hade gjort drygt åtta veckor tidigare. Som av en händelse blev det samma SAS flight, samma tåg från Arlanda och sedan samma SL-buss för att komma till mitt inbokade besök på Ortho Center kl 13. Skillnaden var att jag första gången stod inför ett inledande besök med en massa prover följt av operation och en fyra dagar lång sjukhusvistelse och att jag denna gång endast hade ett avslutande 20min besök hos opererande ortoped. För mig har denna resa varit en av de mer omtumlande upplevelserna i mitt liv och jag har lite svårt att analysera mina känslor när det avslutande besöket var avklarat, men jag kände nog någon typ av tomhet. I och för sig har jag en lång bit kvar på min höftresa innan jag är "färdigrehabiliterad", men om inget oförutsett inträffar så är den rent medicinska delen och kontakten med den klinik där jag opererades nu avklarad.

När jag i efterhand analyserar läkarbesöket så är jag trots allt nöjd. Jag fick svar på de frågor jag hade och jag fick en bedömning av min rörlighet och stabilitet i leden. Jag ville gärna också ha en bedömning av om läkaren ansåg att det fanns några faktorer som kan ge en prognos över just min protes livslängd. Men svaret jag fick var att min operation får anses som lyckad, det finns inget som tyder på en ökad risk för reducerad livslängd. Jag kan själv påverka livslängden genom att träna upp mina muskler och vara avstå från hopp och stötar som sliter onödigt mycket på leden. I övrigt kan jag inte påverka så mycket och rådet jag fick var att släppa mitt kontrollbehov och hoppas på att ödet kommer att bistå mig med ett gynnsamt utfall. Allt detta visste jag ju sedan tidigare, men det kanske är dags att ta till sig rådet om att släppa mitt kontrollbehov. Det är faktiskt inte särskilt konstruktivt att sitta och läsa en massa studier om faktorer som påverkar protesens livslängd. Från och med nu ger jag mig själv förbud att sitta och surfa om höftproteser, förutom i frågor som gäller träning och rehabilitering! Det blir nog bra för mig att komma igång att jobba igen så att jag får lite annat att fokusera på. Enligt plan börjar jag på mitt nya jobb om en vecka 9/5, och börjar då lite lugnt på 50%. Sedan är tanken att jag stegvis ska trappa upp så att jag är uppe i 100% den 1/6 då min sjukskrivningsperiod är över.

Åtta veckor - det går upp och det går ner...

För en vecka sedan kände jag mig stark, positiv och fylld av energi. Idag en vecka senare sitter jag och tycker synd om mig själv och orkar inte ta mig för speciellt mycket alls... Solen skiner ute och jag borde gå ut och ta en promenad och först borde jag äta lite lunch.. men orkar inte... Varför känner jag så här idag då? Vet faktiskt inte, men det kanske är själens rehabprocess som måste hinna ikapp? Har haft en härlig påskhelg med hela familjen hemma och dessutom vänner på besök två kvällar så jag borde väl vara fylld av energi. I söndags gick vi en långpromenad som kanske blev lite för lång. När jag blir trött tappar jag fokus på gången och halkar in i gamla felaktiga gångmönster, och det bidrog säkert till att jag sen fick rejält ont. Så här ont i höftområdet har jag inte haft på många veckor och jag var nog inte förberedd på att jag fortfarande kan få så ont vilket sänkte min känsla av att vara stark och på gång ganska rejält. Helgens fina väder gjorde också att det kliade rejält i trädgårdsfingrarna. Jag skulle vilja ställa mig på knä och gräva i rabatterna, men det vågar jag inte, fortfarande livrädd att höften ska luxera om jag rör mig alltför långt utanför restriktionerna. Jag vill vara färdigrehabiliterad NU!

Dags att sluta gnälla! Hoppas att jag kan hitta ngt ätbart i frysen och sedan ska jag gå ut och hoppas att solens strålar i ansiktet kan ge mig lite terapi.