4 månader - på höftfronten intet nytt

Det händer inte så mycket här i bloggen längre. Anledningen till detta är dels att jag har fullt upp med en massa annat i livet, men dels också att det inte händer så mycket på höftfronten. Jag tänker inte så mycket längre på att jag har en höftledsprotes, det dagliga livet fungerar utmärkt och jag upplever inga större inskränkningar. Jag har en hyfsad rörlighet, även om jag hoppas på att den kan bli ytterligare bättre. Gången fungerar hyfsat, men jag har lite svårt att komma igång från stillastående, det blir då lätt ett stapplande som övergår i vaggande. Får jag väl upp farten går det dock mycket bättre. Kryckan har jag inte släppt helt och hållet ännu, den ger mig trygghet och med den i handen fokuserar jag inte så mycket på att få in rätt gångmönster utan går mer naturligt även om kryckan knappt nuddar marken.

Med träningen är det lite si och så. Nästa sjukgymnastbesök blir om tre veckor och fram till dess ska jag lägga mycket tid på träning i form av stavgång och styrkeövningar. På fredag börjar min semester och då tror jag att det blir lättare att hitta tid till träning.

För övrigt stannar jag upp lite då och då och förundras över hur mycket gladare och piggare jag är numera när jag inte har ständigt ont och när jag kan röra mig som en normal människa. Maken och jag åkte iväg på en liten storstadsweekend för en månad sedan och jag njöt av att kunna gå omkring i flera timmar utan att få ont (förvisso med kryckan som följeslagare, men ändå)!

Jag kan gå!

Idag har jag konstaterat att jag ju kan gå riktigt bra! Det funkar att trycka ifrån ordentligt med op.benet och de sträckor jag har gått inomhus idag fixar jag utan vaggande ankgång. Jag tar det dock lite lugnt och ska nog förlita mig på kryckan ett tag till, åtminstone utomhus. Nu har jag dessutom tagit det rejält lugnt i veckan och kan tänka mig att ankvaggandet kommer tillbaka ganska snabbt när jag blir trött!

11 veckor - behöver vila efter förra veckans rivstart

Det var fantastiskt roligt att börja jobba förra veckan och jag kände mig väldigt energisk, på god väg tillbaka till mitt forna "riktiga" jag. Kanske tog jag dock i lite väl mycket. Jobbade förvisso bara 50%, men så var det dålig planering som innebar att jag kom hem en kort stund och knappt hann vila innan det var dags att hämta barnen på dagis, tillsammans med lite olika möten kvällstid och som krydda på moset en del trädgårdsarbete. Resultatet blev rejält trötta muskler i op-benet och en ordination om vila från sjukgymnasten i måndags. Så nu vilar jag. Försöker planera min arbetstid lite bättre och försöker inte hinna med en massa andra aktiviteter denna vecka. Träningen fokuseras på rörlighet och jag försöker komma ihåg att använda krycka eller käpp inomhus, och jag känner att vilan gör gott och jag har mindre ont idag.

Premiär för cykeltur

Idag har jag hållit mig hemma från jobbet eftersom jag redan jobbat mer än 50% varje dag hittills och det blir så även i morgon pga många möten som det är bra om jag kan vara med på. Lite jobb blir det dock i form av ett telefonmöte som jag ska ringa in på senare i em. Jag insåg idag att jag ännu ej testat att cykla efter min höftledsoperation och kom fram till att idag var det dags! Åh vad härligt det var att få känna lite fartvindar! Det blev bara en kort liten tur för att känna hur det känns, men jag tycker nog att det gick riktigt bra! Än så länge har jag ganska svaga ben så det var lite tufft att ta sig upp för även en liten backe, men det gav definitivt mersmak!

Back in business - 10 veckor efter operationen

Nu har jag börjat jobba igen och det känns riktigt roligt! Även här "på ny kula", på ett nytt jobb eftersom det föll sig så att jag fick ett jobberbjudande ungefär samtidigt som jag fick ett operationsbesked. Jag börjar med intentionen att fortsätta med sjukskrivning på 50%, men inser att det inte är helt lätt att hinna med något på så få timmar. Det funkar bra med höften även om jag blir trött och stel av att sitta för mycket. Som tur är har jag fått ett höj och sänkbart skrivbord som gör det lite lättare att variera arbetsställning.

Jag försöker att gå igenom de få övningar som mitt träningsprogram består av varje dag, men har börjat slarva lite nu när jag har mer aktiviteter på dagarna, inte så bra... Nästa tid hos sjukgymnasten är nästa måndag och fram till dess fortsätter jag med programmet som just nu består av följande:

- Sidledesgång längs köksbänk
- Baklängesgång
- Knäböj lutad mot pilatesboll
- "Step-up" med tyngdöverföring
- "Trampa lera" - tyngdöverföring växelvis mellan hö och vä ben
- Spänna rumpmusklerna gör jag också så ofta som jag kommer ihåg under dagen

Övningarna är fortfarande inriktade på att få igång alla muskler och strukturer i det opererade benet och att få upp rörligheten igen. Jag är själv sugen att lägga på lite styrkemoment, men jag ska diskutera med sjukgymnasten innan jag lägger på ytterligare moment.

För övrigt så kan jag gå kortare sträckor utan krycka utan att vagga så mycket, men känner att det är en bit kvar till att släppa kryckan helt. Jag har släppt ganska mycket på 90-gradersrestriktionen och tex testat att stå på knä och gräva i rabatten, men försöker tänka på att göra allting under kontrollerade former. Häromdagen reagerade jag instinktivt och gjorde en hastig rörelse för att hjälpa min son som smitit iväg och klättrat upp i vagnen och fått denna att välta, och då drog det till rejält i höftområdet och jag blev lite rädd. Det var nog bara någon muskel som fick sig en liten sträckning, men jag påmindes om vikten att inte göra några överilade rörelser.

Slutbesiktning avklarad och godkänd

I torsdags gjorde jag samma resa som jag hade gjort drygt åtta veckor tidigare. Som av en händelse blev det samma SAS flight, samma tåg från Arlanda och sedan samma SL-buss för att komma till mitt inbokade besök på Ortho Center kl 13. Skillnaden var att jag första gången stod inför ett inledande besök med en massa prover följt av operation och en fyra dagar lång sjukhusvistelse och att jag denna gång endast hade ett avslutande 20min besök hos opererande ortoped. För mig har denna resa varit en av de mer omtumlande upplevelserna i mitt liv och jag har lite svårt att analysera mina känslor när det avslutande besöket var avklarat, men jag kände nog någon typ av tomhet. I och för sig har jag en lång bit kvar på min höftresa innan jag är "färdigrehabiliterad", men om inget oförutsett inträffar så är den rent medicinska delen och kontakten med den klinik där jag opererades nu avklarad.

När jag i efterhand analyserar läkarbesöket så är jag trots allt nöjd. Jag fick svar på de frågor jag hade och jag fick en bedömning av min rörlighet och stabilitet i leden. Jag ville gärna också ha en bedömning av om läkaren ansåg att det fanns några faktorer som kan ge en prognos över just min protes livslängd. Men svaret jag fick var att min operation får anses som lyckad, det finns inget som tyder på en ökad risk för reducerad livslängd. Jag kan själv påverka livslängden genom att träna upp mina muskler och vara avstå från hopp och stötar som sliter onödigt mycket på leden. I övrigt kan jag inte påverka så mycket och rådet jag fick var att släppa mitt kontrollbehov och hoppas på att ödet kommer att bistå mig med ett gynnsamt utfall. Allt detta visste jag ju sedan tidigare, men det kanske är dags att ta till sig rådet om att släppa mitt kontrollbehov. Det är faktiskt inte särskilt konstruktivt att sitta och läsa en massa studier om faktorer som påverkar protesens livslängd. Från och med nu ger jag mig själv förbud att sitta och surfa om höftproteser, förutom i frågor som gäller träning och rehabilitering! Det blir nog bra för mig att komma igång att jobba igen så att jag får lite annat att fokusera på. Enligt plan börjar jag på mitt nya jobb om en vecka 9/5, och börjar då lite lugnt på 50%. Sedan är tanken att jag stegvis ska trappa upp så att jag är uppe i 100% den 1/6 då min sjukskrivningsperiod är över.

Åtta veckor - det går upp och det går ner...

För en vecka sedan kände jag mig stark, positiv och fylld av energi. Idag en vecka senare sitter jag och tycker synd om mig själv och orkar inte ta mig för speciellt mycket alls... Solen skiner ute och jag borde gå ut och ta en promenad och först borde jag äta lite lunch.. men orkar inte... Varför känner jag så här idag då? Vet faktiskt inte, men det kanske är själens rehabprocess som måste hinna ikapp? Har haft en härlig påskhelg med hela familjen hemma och dessutom vänner på besök två kvällar så jag borde väl vara fylld av energi. I söndags gick vi en långpromenad som kanske blev lite för lång. När jag blir trött tappar jag fokus på gången och halkar in i gamla felaktiga gångmönster, och det bidrog säkert till att jag sen fick rejält ont. Så här ont i höftområdet har jag inte haft på många veckor och jag var nog inte förberedd på att jag fortfarande kan få så ont vilket sänkte min känsla av att vara stark och på gång ganska rejält. Helgens fina väder gjorde också att det kliade rejält i trädgårdsfingrarna. Jag skulle vilja ställa mig på knä och gräva i rabatterna, men det vågar jag inte, fortfarande livrädd att höften ska luxera om jag rör mig alltför långt utanför restriktionerna. Jag vill vara färdigrehabiliterad NU!

Dags att sluta gnälla! Hoppas att jag kan hitta ngt ätbart i frysen och sedan ska jag gå ut och hoppas att solens strålar i ansiktet kan ge mig lite terapi.

Sju veckor - känner mig stark!

Jag är otroligt tacksam över att kunna konstatera att mycket har gått min väg efter min höftledsoperation. Jag har inte drabbats av några komplikationer och har inte haft speciellt ont. Efter sju veckor går jag riktigt bra och har jobbat bort de mesta snedbelastningarna, men jag är inte redo att släppa gånghjälpmedlena ännu. Jag kan förvisso gå kortare sträckor inomhus, men då med dålig balans och felaktig hållning. Därför följer jag min sjukgymnasts råd och använder en käpp inomhus och en krycka utomhus. Fokus i min träning ligger fortfarande på kroppsmedvetande och balans och att lära in ett korrekt rörelsemönster och jag håller tillbaka min iver att komma igång med rena styrkeövningar.

Sedan förra veckan har jag avvecklat den långa stödstrumpan och använder nu mina vanliga stödstrumpor som ger ett lätt och behagligt stöd. Jag har även tagit steget att lämna förhöjningskudden hemma vid utfärder. Den får numera bara föla med när jag åker bil. Det känns bra att ta ytterligare steg mot ett friskt liv!

Om en dryg vecka är det dags för återbesök hos opererande läkare och jag har börjat fundera över vad jag vill ha ut av detta besök. Jag får 20 min och då gäller det att utnyttja tiden väl. Mitt mål är att jag ska få en faktabaserad verifiering av att min nya led fungerar som förväntat, men jag vet att det inte funkar så att man kan gå igenom ett antal punkter på en checklista och att utföra ett antal tester. Nåväl jag ska i alla fall förbereda mig noga och skriva ned alla frågor jag vill ha svar på.

Min kontakt med Försäkringskassan har fungerat mycket bra. Det tog knappt en vecka efter att jag skickat in min ansökan om sjukpenning innan jag fick ett beslut och pengar på kontot. Jag har också blivit kontaktad av min handläggare som var service minded och hjälpsam. Vi kom fram till att jag efter mitt återbesök hos läkare ska bestämma mig hur mycket jag ska jobba när jag återgår till arbetet igen den 9/5. Det lutar dock åt att jag börjar på 50% och sedan tar ställning till fortsatt upptrappning när jag känt efter hur det funkat efter en vecka. Jag har lyssnat på alla kloka råd jag har fått och min inställning är att jag ska skynda långsamt för att undvika bakslag.

Status sex veckor efter operationen

Tänkte göra en liten reflektion över min status nu när det gått sex veckor sedan operationen. Jag har inte speciellt ont längre, känner mest av höften om jag suttit för länge i samma position eller om jag utfört någon inte fullt så kontrollerad rörelse. Då känns det främst i operationsområdet omkring ärret. Annars är det fortfarande ryggen som är jobbigast. Blir stel och trött i ryggen varje dag och tycker att det är svårt att hitta en bekväm position att sova i. Förr sov jag alltid på mage, eftersom det var skönast för den onda höften, men nu blir jag väldigt snabbt trött i korsryggen av att ligga på mage. Jag sover mest på den icke-opererade sidan med en stor kudde mellan benen. Det funkar hyfsat även om jag vaknar någon gång per natt pga obekväm sovställning. Den opererade sidan vågar jag inte lägga mig på ännu. Jag har testat någon gång och då tyckt att det var riktigt obehagligt. Nu när det har gått så pass lång tid efter operationen så borde det nog funka alldeles utmärkt att ligga på den sidan, och jag vet inte obehaget kanske mest är psykosomatiskt...

Jag använder fortfarande förhöjningskudde i princip jämt och släpar med mig min kilkudde när jag ger mig ut på äventyr utanför hemmet. Oftast finns det ju stolar som är lagom höga så att min inte behöver riskera 90-gradersrestriktionen, men jag känner mig säkrare och tycker att det är bekvämare med förhöjningskudden. Jag använder fortfarande helst toaletten där jag har toaförhöjning även om jag fixar att gå på en normalhög variant. Har jag gått och blivit trygghetsnarkoman månne?

Inomhus kan jag ta mig fram kortare sträckor utan kryckor, men det blir ingen bra och balanserad gång. Min sjukymnast rådde mig att i möjligaste mån använda två kryckor tills jag är helt stabil igen, men jag använder ofta bara en krycka inomhus då det är lite lättare om man tex vill bära med sig något. Jag har inte vågat prova på bilkörning ännu, men tror nog att det skulle kunna funka. I riktlinjerna från min opererande klinik står det att man ska avvakta med bilkörning tills att man varit på återbesök hos sin operatör, men jag har läst andra kliniker som säger att bilkörning är ok när man själv bedömer att man har kontroll över pedalerna. Vi får se jag kanske tar mig en liten provrunda någon dag! Jag känner dock inget jättestort behov att återuppta bilkörandet. Just nu funkar det alldeles utmärkt att använda buss och spårvagn på de små utflykter jag ger mig ut på.

Jag använder fortfarande stödstrumpa hela dagarna, men nu tycker jag nog att den yttre svullnaden börjar avta så det kanske finns hopp om att kunna avveckla stödstrumpeanvändandet inom kort. Det innebär då ytterligare ett steg mot ett självständigt liv. Nu måste maken hjälpa mig på och av med stödstrumpan varje dag, hur romantiskt är det liksom...

Första sjukgymnastbesöket

I torsdags var det dags för ett första sjukgymnastbesök, drygt fem veckor efter operationen. Då min "ordinarie" sjukgymnast blivit sjuk och det är osäkert när hon är tillbaka, kom jag på att jag ju har träffat på en annan sjukgymnast jag fått förtroende för. Jag fick tid hos henne ganska snabbt och det visade sig vara ett lyckokast. Mitt besök varade i 1,5h och i slutändan hade jag fått lika mycket terapisamtal som vägledning i min fortsatta höftrehabilitering. Det är imponerande att träffa personer med stor yrkeskunnighet som också bär på en stor portion människokännedom och empati! Vi började med att titta på min gång och jag fick godkänt i att jag har kommit en bra bit med min "benföring" Problemet jag har är att jag hänger med överkroppen mot den icke opererade sidan. Detta är ett resultat av att jag över lång tid har försökt avlasta den "onda" höften, och dragit på mig en vana som inte är så lätt att göra sig av med. Jag fick rådet att sänka kryckorna ett steg och då blir det inte lika lätt att jag hänger med stöd mot kryckhandtaget.

Vad gäller jämvikt och stabilitet upplever jag att utvecklingen har gått ganska mycket framåt sedan de första dagarna efter operationen då det kändes som att det opererade benet var flera decimeter längre än det andra. Jag har dock svårt att göra mig av med den gamla vanan att jag hänger på det "friska" benet och lägger den största delen av tyngden på denna sidan även vid stillastående. Sjukgymnasten påpekade också att jag står alldeles för bredbent när jag försöker att hitta en position i jämvikt och balans. Med lite korrigeringar jobbar jag nu vidare på att hunna hitta en avslappnad position, och ska tänka på att böja lätt i knäna och framför allt att inte stå så bredbent.

Vi gick igenom de övningar som jag fick på sjukhuset och som jag försöker ägna mig flitigt åt två gånger per dag. Hon konstaterade att de liggande övningarna är överspelade nu, men jag fortsätter med dem på morgonen som en uppvärmning inför dagen. I liggande la vi till en övning för att stärka de inre magmusklerna. Rådet var att börja vägen mot en god bålstabilitet där och senare lägga på vanliga sit-ups och annat. Eftersom att jag ska undvika aktiv abduktion och extension de första sex veckorna efter operationen så utökas programmet först denna vecka då jag har en ny tid på torsdag. Dock ska jag successivt öka upp mängden tåhävningar och gör nu tåhävningar under en minuts tid, ökar till två minuter efter en vecka och sedan tre minuter. Nu ser jag fram emot nästa besök hos sjukgymnasten och att jag förhoppningsvis ska få möjlighet att delta i ett rehabpass i "vatten Qi-gong"!

Sjukpenning

Dags att ta tag i fylleriövningen som förhoppningsvis ska leda till att Försäkringskassan beviljar mig sjukpenning. Blanketten från försäkringskassan damp ner i brevlådan när jag redan varit frånvarande från jobbet i fem veckor. När man ser till blankettens utformning verkar det som att det är tänkt att detta ska vara en segdragen process eftersom det står "Vilken sjukdom/diagnos är det som gör eller har gjort att du inte kan arbeta.." Alltså räknar man att man oftast fyller i blanketten i efterhand, eller? Nu har jag dragit ut på min del i processen några dagar, men med tanke på att jag efter att blanketten skickats in bör förvänta mig att Försäkringskassans besked om utbetalning kan dröja i upp till 30 dagar ytterligare, så känns det inte som att de dagarna gör så stor skillnad. Tur att man inte "sitter i sjön" och är beroende av att få pengarna för att överleva. Förstår dock inte att hanteringen ska behöva ta så lång tid, det borde finnas utrymme för stora processförbättringar! Åter till blanketten och dags att fundera över hur min sjukdom/diagnos påverkar min förmåga att arbeta. Då kommer vi till den kluriga frågeställningen, egentligen kanske jag skulle kunna jobba i alla fall lite, eller? Just nu känner jag att jag vill fokusera på att vila och läka för att inte störa läknings- och rehabprocessen, men var går gränsen mellan vila som behövs för att inte störa läkningen, och vila som bara gör gott för själen? Jag diskuterade överhuvudtaget inte längden på sjukskrivningstiden med min operatör. Fick ett sjukintyg som sträcker sig tre månader i tiden och tänkte att det får bli en senare fråga. Min plan är att börja jobba efter 10veckor, eftersom det då är tänkt att jag ska börja på ett nytt jobb. Förvisso skulle jag ju kunna gå tillbaka till mitt gamla jobb en kortare period, men frågan är om det är värt det. Tror att det får bli ett ämne för diskussion i morgon när jag har en tid hos sjukgymnast!

Fem veckor efter operationen - nyklippt och trött

Det händer inte så mycket här i bloggen, och inte så mycket med min tillfrisknandeprocess heller. Dagarna går och jag trivs just nu ganska bra med att livet mest handlar om att vila och läka. Jag passar på att göra saker som jag annars inte hinner med, som att läsa böcker och tillbringa tid i mitt syrum. Det sys inte så mycket, men jag mår bra av att bara titta och känna på mina tyger. Jag inser att jag just nu har en unik möjlighet att vila, inte bara fysiskt för att låta min höft läka, utan också mentalt. Som småbarnsförälder mitt i karriären går livet annars på högvarv och det finns inte så mycket tid till mental avkoppling. Jag trodde att jag skulle känna mig mer rastlös av att bara gå hemma, och den känslan kanske snart dyker upp, men just nu passar jag på att njuta av att bara vara.

På höftfronten händer det inte så mycket. Jag tar en promenad varje dag och tycker att det fungerar bra att gå, även om promenaderna sällan blir särskilt långa. Begränsningen i gången handlar mer om att jag får ont i sidan och i ryggen än att jag får ont i höften. Det känns fantastiskt att kunna ta ut steget (om än med stöd av kryckor) och slippa känna den envisa värken som varit en trogen följeslagare i så många år. Nu ser jag fram emot att få lite hjälp från en sjukgymnast med att förbättra mitt gångmönster. Tyvärr har min sjukgymnast blivit sjuk och hamnat på sjukhus så det blev inget besök hos henne varken i förra eller i denna vecka. Nu har jag istället fått en tid hos en annan sjukgymnast i Primärvården som jag träffat tidigare i samband med att jag fick låna en TENS-apparat. Henne ska jag träffa på torsdag. Då hoppas jag även på lite feedback angående min (o)förmåga att lyfta det opererade benet framåt-uppåt.

Idag har jag gett mig ut på den längsta utflykten på egen hand efter operationen. Mitt hår var i stort behov av klippning, och förutom frisörbesök passade jag på att göra lite mer ärenden på stan. Så här i efterhand blev det kanske lite väl mycket och när jag var hemma igen efter fem timmar var jag rejält trött så i morgon satsar jag på att vila mig i form igen.

Sista Fragmin-sprutan är tagen!

Idag tog jag den 25:e och sista Fragmin-sprutan och det känns som en befrielse att slippa denna dagliga kvällsrutin! Jag har aldrig haft något problem med sprutor och tyckte till en början att det gick rätt så bra att ge mig själv en spruta i magen varje kväll. Nu på slutet har det blivit jobbigare för var dag som gått. Jag upplever att det blivit svårare att sticka. Magen börjar se ut som värsta nåldynan hos en sprutnarkoman och sticken som knappt kändes i början har nu blivit ytterst obehagliga och orsakat stor sveda. Vilken tur att det är över nu!! Även om det inte är någon avgörande milstolpe i tillfrisknandeprocessen så känns det i alla fall skönt att kunna bocka av något som avslutat.

För övrigt har jag haft en riktigt bra dag! Klarade det nya gångträningsmålet galant, mycket tack vare att det idag var en underbar vårdag med strålande solsken och att jag dessutom piggades upp av att en kompis kom förbi på ett litet lunchbesök. Nu hoppas jag på en lika härlig dag i morgon!

Slarvar med gångträningen...

När jag läste min höftbloggarkompis Kallas inlägg om problem med händerna vid kryckgång tänkte jag först att jag var lyckligt lottad som ej drabbats av sådana bekymmer. Efter att ha rannsakat mig själv kom jag dock fram till att det kanske beror på att jag inte är så flitig med min kryckträning... Det har varit ganska många dagar med trist väder och då har jag inte gett mig ut överhuvudtaget utan bara gått omkring inomhus. På tisdag har det redan gått fyra veckor efter operationen och jag kanske borde ha kommit längre med min gångträning, alltså dags för skärpning! Tyvärr ser inte väderprognosen för den kommande veckan alltför lovande ut om man planerar långpromenader. Jag måste dock bestämma mig för att ha som mål att ta mig ut på promenad minst en gång om dagen from i morgon, med giltigt förfall endast vid ihållande nederbörd. Längden på promenaderna sätter jag inget mål för till en början utan jag får väl vara nöjd om jag kommer ut.

Lärdom från gårdagen

Jag har inte upplevt att benet har svullnat så mycket den senaste tiden, men igår kväll hade jag återigen ett rejält svullet ben på kvällen. Lärdomen av detta är att jag inte får glömma bort behovet av att ha benet i högläge. Igår blev det nog inte så mycket av den varan. Först var jag på utflykt till VC, och eftersom jag missade direktbussen hem så tog jag en liten extra runda som resulterade i ett misslyckat besök på Apoteket (de öppnade inte förrän kl 10), väntan på buss och en bussfärd via omvägar. Totalt tog denna lilla utflykt ca 2,5h och jag missade min vanliga morgonrutin framför tv-soffan med benet på fotpallen. Jag tog förvisso min vanliga middagslur, men återvände inte så mycket till fåtöljen och fotpallen under kvällen då jag tillbringade ganska mycket tid i köket och en del tid framför datorn i arbetsrummet. Idag ska jag prioritera högläge och hoppas på ett mindre svullet ben ikväll. Det har nu gått tre veckor efter operationen och jag funderar lite över hur länge man ska räkna med att benet svullnar. Jag har kanske läst det någonstans, men kan inte påminna mig om det just nu. Om någon som sitter inne med kunskap/erfarenhet läser detta får ni gärna dela med er av denna!

Dagens glädjeämne - ett snyggt ärr

Idag var jag på besök hos en distriktssköterska på min vårdcentral. Syftet med besöket var sårkontroll och denna bestod av att hon tog bort det förband som suttit över operationssåret sedan jag lämnade sjukhuset, och konstaterade att det såg mycket bra ut. Såret är i princip helt läkt och kvar finns lite sårskorpor. Sköterskan uttryckte sin beundran över operatörens hantverksskicklighet och sa att jag skulle vara glad att jag blivit sydd istället för "häftad" med agraffer. Nu tycker jag iofs inte att det spelar någon större roll hur mitt operationsärr ser ut, men man får väl passa på att glädja sig över den positiva kommentaren! Nu ska jag tejpa över såret/ärret med kirurgtejp framöver. Syftet med detta är dels att hålla all smuts borta tills såret är helt och hållet läkt och dels att ärret tydligen ska bli snyggare. Vi får väl se hur länge jag kommer att orka med att hålla på och tejpa. Vissa plastikkirurger rekommenderar tydligen att man ska hålla på i upp till 6 mån, men det tycker jag låter lite överdrivet för ett operationsärr på höften på en kropp som redan har en del andra skavanker att visa upp. Viktigast är nog att se till att skydda ärret från solstrålning när det blir dags för bikinisäsong.

Jag tog också uppföljningsprover efter min urinvägsinfektion och det såg mycket bra ut. Snabbsänkan/CRP hade sjunkit ytterligare och låg i princip i botten, och jag hade inga bakterier i urinen, bra! Dock ska jag göra ytterligare en uppföljning om 1,5 vecka då jag har en tid på VC för koll av ämnesomsättningen. Efter det besöket har jag tänkt hålla mig frisk och hålla mig borta från alla slags vårdinrättningar (förutom sjukgymnasten kanske) under en lång tid framöver! Jag kanske också ska tillägga att mitt Hb fortfarande ligger i underkant på 116, men nu ger jag järnet för att få upp det!

Status Quo - 19 dagar efter stora bensågaredagen

Tittar tillbaka på det jag skrev för en vecka sedan och kan konstatera att det inte har skett så mycket på en vecka, jag har nog nått den första utplaningsfasen i rehabiliteringen. Förvisso är det inte mycket kvar av blånaden längre och det som finns kvar har förflyttat sig nedanför knät. Benet sväller knappt något längre och jag har inte speciellt ont. Igår gav jag mig ut på den längsta promenaden hittills då familjen tog en tur till stan. Jag hade förväntat mig att jag skulle känna av den övningen idag, men det gör jag inte. En positiv förändring är också att jag fått tillbaka aptiten. Det tog ett tag även efter att jag kommit hem och slapp den tråkiga sjukhusmaten. Igår firade vi bröllopsdag och maken hade tillagat en superb bröllopsdagsmiddag som jag avnjöt med stor aptit! Det var också gott med ett glas rödvin som jag kan dricka med gott samvete nu när jag inte äter starka värktabletter. Ett annat framsteg under veckan som gått består i att jag nu kan lyfta båda benen över badkarskanten och därmed kan duscha i badrummet. Jag slipper då bege mig till tvättstugan i källaren när jag vill duscha.

Nästa vecka ser jag fram emot ett besök på VC i morgon. Då ska distriktssköterskan göra en sårkontroll och så ska jag ta uppföljande prover efter urinvägsinfektionen. Sedan på tisdag har det redan gått tre veckor efter operationen och då är det dags att testa att ligga en stund på mage, ska bli skönt att få sträcka ut höftböjaren lite (tror jag i alla fall...)

Sjukgymnastik

Nu har det gått två veckor sedan operationen och jag gör mina sjukgymnastikövningar duktigt 2ggr varje dag. Har nu utökat antal repetitioner till 15 eftersom jag tyckte att jag kunde behöva lite mer utmaning. Annars består min träning i att jag tar mig runt hemma i huset. Bor man i ett hus med 1,5 plan + källare blir det naturligt en hel del trappgång. Det har inte blivit så många promenader utomhus ännu, främst beroende på att vädret har varit så dåligt. Idag skiner dock solen från en klarblå himmel så jag laddar för en promenad! Det gäller också att passa på att utnyttja sällskapet jag har i form av mina föräldrar, torsdag morgon åker de hem igen och då får jag klara mig själv.

Idag har jag också pratat med min sjukgymnast. Hos henne hamnade jag förra våren då jag återigen bestämde mig för att ta tag i min höftproblematik. Det är henne jag har att tacka för att jag till slut fick en diagnos. Hon var den första vårdkontakt som sa till mig att det inte var normalt att ha sådana problem som jag hade och att hon inte tänkte släppa mig innan någon hittat rotorsaken till mina problem. Tack varae henne hamnade jag hos distriktläkaren på min VC som remitterade mig till röntgen, vilket sedan ledde till att min höftledsdysplasi upptäcktes. Nåväl åter till sjukgymnastiken. Vi kom överns om att boka in ett besök om två veckor. Då ska vi titta på min status, ev komplettera mitt träningsprogram och så kan jag få testa lite trampning på motionsscykel. Det känns skönt att påbörja planeringen av den fortsatta rehabiliteringen!

Hur mår jag egentligen? 12 dagar efter operationen

Jag får frågan om hur jag mår i stort sett varje dag av välmenande personer i min närhet och det är nog inte så dumt att stanna upp och reflektera lite. Med operationsdagen som referenspunkt får jag nog säga att jag mår riktigt bra. Då var det en ynklig varelse som låg nyopererad i sin sjukhussäng, som mådde vansinnigt illa och kräktes av och till. Den ynkliga varelsen hade vätskedropp, syrgastillförsel via näsan och blodtrycksmätare som var 15:e min mätte blodtrycket och visade bottennoteringar på 80/50. Med ett blodvärde runt 80 låg hon och väntade på blod medan de snälla sjuksköterskorna funderade på vilken smärtlindring som skulle ges för att inte förvärra illamåendet. Med en riktig bottennotering är det lättare att se och att glädjas över förbättringarna! Idag har den rejäla lårkakan som den snälle dr J åsamkade mig vid operationen gått tillbaka rejält och benet är inte heller lika svullet. Stelheten i de lossade och åtstramade musklerna börjar lätta något och jag klarar att lyfta op.benet i alla fall en bit uppåt i stående, även om det är långt kvar till 90 graders vinkel i knät. Jag tar mig i och ur sängen utan några större problem och kan lyfta upp op.benet på fotpallen när jag sitter i min favoritfåtölj. Det fungerar bra att ta sig fram med kryckor, men visst blir jag trött om jag ger mig ut på lite längre utflykter. Jag fixar också att ta mig framåt inomhus med enbart en krycka som stöd, vilket gör det möjligt att bära med sig en kopp kaffe från köket in till vardagsrummet. Jag har heller inte någon feber längre. Idag var jag på återbesök hos den sympatiske läkaren på jourcentralen och fick konstaterat att snabbsänkan/CRP hade gått ner så det verkar som om antibiotikakuren har gjort nytta. Jag fick dock inte ropa hej ännu, utan blev uppmanad att uppsöka min vårdcentral efter avslutad antibiotikakur för att verkligen verifiera att inte några andra elaka bakterier gömt sig i min kropp. Som den lydiga patient jag numera är kommer jag givetvis att följa denna uppmaning. Jag tjatade till mig ett Hb-test idag också, vilket den inte allt för medgörliga sköterskan gick med på även om hon konstaterade att de inte gör några utredningar som ej är kopplade till jourbesöket, samtidigt som jag fick en gliring att jag borde byta VC och lista mig hos dem om jag hade tänkt fortsätta komma på besök till dem. Nåväl jag fick mitt Hb och det låg på 109, enbart marginellt bättre än när jag lämnade sjukhuset. Jag måste dock avvakta ytterligare intag av järntabletter tills jag avslutat antibiotikkuren så jag får väl äta leverpastej och annat järnrikt tillsvidare. Summa summarum så mår jag alltså ganska bra och det finns hopp om att jag ska klara mig själv hemma under dagtid när mina föräldrar som agerat hemtjänst åt mig reser hem igen på torsdag.

Lite färg piggar upp!

Idag har jag införskaffat mig ett par kryckor till. Insåg att det kan vara praktiskt att ha två par, ett för inhomhus- och ett annat för utomhusbruk. På så sätt behöver man inte montera loss broddarna när man kommer in, eller oroa sig för att barnen skall skada sig på broddarna. Vi har redan upplevt en mindre blodutgjutelse när dottern lekte med de broddförsedda kryckorna. Till min glädje upptäckte jag att det fanns färgglada kryckor till en billig penning (100kr/st), och jag valde ett par röda!! Lite färg piggar upp bland de annars så tråkiga hjälpmedlen. När krafterna har återkommit lite mera ska jag nog sy ett färgglatt överdrag (med handtag!) på min kilkudde som både är i behov av lite färg, och av ett handtag så att man kan bära med sig den lite lättare.

Jag är inte bara höftledspatient utan också småbarnsmamma

Inför höftledsoperationen får man råd om hur man bör förbereda hemmet inför hemkomst efter operationen. Där står inte så mycket om hur man ska akta sig för legobitar och pärlor som spritts över golvet, och inte heller att en av de största riskerna att ramla är om man blir påkörd av sin 20 mån gamle son som kör Bobbycar. Att ha småbarn hemma samtidigt som man är nyopererad tillför vissa utmaningar, samtidigt som barnen är de absolut bästa glädjepiller man kan ha! 4,5-åringen är otroligt hjälpsam. Kommer in till mig på morgonen och undrar om jag sovit gott och vill ha ett glas vatten. Hon ser till att jag har förhöjningskudden på rätt plats om jag byter rum och hjälper gärna till att plocka upp saker jag ej når. Lillebror försöker också hjälpa till. Han har förstått att mamma inte kan lyfta upp honom utan väntar istället tills jag satt mig ner, och klättrar då upp i mitt knä från rätt sida. Han har förstått att den vänstra sidan är "aj aj" och är oftast mycket försiktig. När han vill hjälpa mig att flytta mina kryckor framåt gäller det dock att vara lite mer vaksam! Jag har insett att jag under en ganska lång tid framöver inte kommer att kunna vara ensam hemma med min lille son så det är tur att jag har pensionerade föräldrar som har rest hit för att hjälpa till, och framför allt att jag har en fantastisk man som kommer att få dra ett tungt lass och hantera alla dagislämningar och hämtningar och allt annat som den handikappade frun inte klarar av...

Bättre och bättre dag för dag! 1 vecka och 2 dagar efter operation

Febern har gått ned och jag tycker nog att jag mår bättre. Inser att jag inte vet så mycket om feber, och definitionen verkar inte vara klockren. Jag tror att jag normalt brukar ha runt 36,7 på morgonen när jag mäter med örontermometer. Nu pendlar jag mellan 37,3 och 37,9 och det hade förvisso känts bättre om jag kom ned under 37, men lite förhöjd temp skall ej vara någon källa till oro. Jag avvaktar, fortsätter med antibiotikakuren och tar ett återbesök hos jourläkaren igen på söndag då han åter tjänstgör här på jourcentralen.

Nu testar jag också att avveckla intaget av smärtstillande. Tog inga Pamol under gårdagen, men vågade inte skippa Oxycontinet till natten så det fick bli en 5mg tablett. Kände av lite mer smärta från höften, men återigen mest från ryggen, dock helt och hållet uthärdligt. Nu idag har jag också låtit bli att ta något och jag kanske skippar Oxycontinet ikväll om jag ej får mer ont. Varför äta smärtstillande om det ej behövs? Det känns även bättre att veta att intaget av medicin inte påverkar ev andra symptom.

Igår blev jag uppringd av operationsplaneraren på SU Mölndal. Nu hade jag kommit fram i deras kö och hade kunnat få en operationstid på hemmaplan. Jag är dock nöjd att redan ha operationen överstökad och ångrar inte att jag valde att åka upp till Stockholm för att få en snabb operationstid.

Läkarbesök och antibotikakur

När jag i måndagskväll började få svårt att "trycka på" när jag gick på toaletten, och vaknade ännu tidigare på natten av ryggsmärtor, och fortfarande hade feber så insåg jag att det nog var bäst att söka läkare. som tur är finns det ganska många bra alternativ här i närheten och jag valde en bokad akuttid på jourcentralen på kvällen, så slapp jag sitta och köa för en drop-in tid. Träffade en sympatiskt läkare som tyckte att jag var svårdiagnostiserad. Förhöjda CRP-värden visar på infektion, något förhöjda halter leukocyter i urinen tyder på ev infektion i urinvägarna, men det var inte en klockren diagnos. Med tanke på att jag fortfarande äter morfin och paracetamol regelbundet så är det svårt att avgöra hur symptomen påverkas. Läkaren ringde sin bakjour och de kom fram till att det fanns två alternativ. Antingen kunde jag åka in till akutmottagning på något sjukhus för djupare utredning, eller så kunde vi testa en antibiotikakur riktad mot infektion i urinvägarna. Jag var ej så sugen på att sitta på någon akutmottagning hela natten och kände mig heller inte extremt sjuk så jag tyckte att antibotikaalternativet lät bra. Dock fick jag stränga förmaningar att söka mig till ett "riktigt" sjukhus om symptomen inte ger sig efter två dagar. "Inte för att jag vill skrämma dig.." sa läkaren, och jag lyssnade och lovade att inte ignorera ev försämringar. Det är i alla fall något som har förbättrats hos mig, min sjukdomsinsikt!

Feber

Återigen en ganska seg och trött dag. Framåt kvällen kände jag mig riktigt dåsig och fick för mig att kolla febern och oops hade visst 38,5 grader, jag som aldrig har feber... För säkerhets skull ringde jag upp avd 103 som jag lämnade i fredags och fick prata med en av de duktiga sjuksköterskorna. Så länge som jag inte har några besvär från såret ska jag inte oroa mig för infektion el att febern beror på någon komplikation efter operationen. Blev lugnad av detta och nu när jag tagit mina värktabletter så har febern gått ned lite, säkert ingen fara!

Sängförhöjningsproblematiken har också löst sig. Efter samtalet med den inte så samarbetsvilliga damen på Primärvårdsrehab googlade jag lite och insåg ganska snabbt att det visst finns sängförhöjningsklossar som kan användas till sängramar (borde inte arbetsterapeuten vetat det??) Jag konstaterade att dessa fanns att beställa via några olika webshoppar, men inväntade först det utlovade samtalet från en arbetsterapeut. Och jodå kl 15.30 ringde en kvinna och efter att jag guidat henne i produktfloran kom hon fram till att de aktuella klossarna ingick i rehabsortimentet, dock med en leveranstid på 3v.. Jag frågade henne då om alternativa möjligheter att skaka fram dessa klossar, och när vi diskuterat alternativ en stund kom hon själv på att det kunde ju vara så att de hade några klossar liggande i källaren, trots att de ej fanns registrerade i deras datasystem. Det visade sig att jag hade tur, klossarna fanns i källaren och jag kunde skicka maken att hämta upp dem på väg hem från jobbet. Nu är de monterade och klara och jag ser fram emot en god natts sömn i min förhöjda säng. Håll tummarna för mig att jag slipper vakna med ryggont kl 04 i morgon bitti!!

Ryggont och dålig sömn

Börjar undra om jag fick med en extra feature efter min operation, en timer som gör att jag vaknar vid 4-tiden på morgonen och har vansinnigt ont i korsryggen... Detta fenomen har rått sedan första natten efter operationen och kan säkerligen förklaras av flera olika saker. Dålig sitt- och liggställning, snedbelastning vid gång mm. Dock tror jag att jag behöver göra något åt min säng. Eftersom vi har en sängram utan ben konstaterade jag i samråd med arbetsterapeuten att det blir svårt att höja den, och hennes råd var att lägga en madrass ovanpå befintlig resårmadrass. Nu har jag därför en 10cm tjock skummadrass överst, och det blir nog alldeles för mjukt för ryggen. Funderar därför på andra alternativ och det lutar nu åt att ta bort sängramen och ersätta med ben. Dock verkar de högsta benen på Ikea endast bygga 20cm på höjden, så i såfall behövs någon typ av förhöjningsklossar. I min enfald trodde jag att det bara var att ringa upp primärvårdsrehab för att komma överens om att jag kunde skicka någon för att kvittera ut några klossar. Så enkelt var det inte... Den arbetsterapeut jag träffade för två veckor sedan är tydligen ledig måndagar och först skulle det vara helt omöjligt att låta någon annan hjälpa mig, men efter lite diskussion blev jag lovad att en annan arbetsterapeut skulle ringa mig under dagen. Alternativet att jag förklarade mitt behov och därefter kunde komma och kvittera ut lämpliga hjälpmedel existerar inte överhuvudtaget på kartan, tungrott... Nu får jag hoppas att någon ringer upp mig så att jag kan få detta fixat, en vettig sovplats känns som ganska hög prio just nu!

Vasaloppet

Första söndagen i mars och Vasaloppet går av stapeln. Enligt mig en av årets största idrottsbegivenheter. Jag brukar alltid sitta klistrad framför tv:n vid starten och sedan följa loppet under dagen med stor entusiasm. I år kändes det dock inte lika positivt som vanligt. När jag såg alla dessa friska människor stå på startlinjen drabbades jag nog av den första större svackan efter operationen och känner mig idag ganska deppig. Det var länge sedan jag var vältränad och höll på med idrott i någon större mängd, men jag vill gärna tro att jag är en idrottstyp och att jag någon gång i framtiden ska hitta tillbaka till ett vältränat jag igen. Innan jag fick min diagnos förra sommaren hade jag ett tydligt mål att åka Vasaloppet igen nästa år 2012, när jag fyller 40. Nu känns inte det som något realistiskt mål längre, men jag kanske sänker ribban och satsar på Tjejvasan 2012 el 2013, hänger någon på?!

Dags för skärpning, kan ju inte sitta här och tycka synd om mig själv, eller lite grand kanske man kan få tycka synd om sig själv?! För försöka hitta på ngt roligt att göra som inte kräver så mycket energi. Kanske dags att ta fram DVD-boxen med första säsongen av Solsidan, som min käre make köpt åt mig.

Home Sweet Home!!

Äntligen hemma, underbart!! Det blev inget inlägg i bloggen igår pga strulande teknik, Det funkade först hyfsat att använda mobilen för att skapa blogginlägg (felskrivningarna skyller jag lite på att jag använde mobilen, ej bara på morfinpåverkan!!), men igår lyckades jag inte logga in överhuvudtaget så jag gav upp!

Det får först bli en liten sammanfattning av torsdagen. Jag sov väl inte speciellt bra under natten, var uppe ett antal ggr på toa eftersom jag var kissnödig, vilket tydligen kan vara en reaktion efter att man tagit bort kateter. Det positiva med toabesöken var dock att det gick bra att ta sig upp ur sängen och till toan utan hjälp, Torsdagen präglades sedan av "kan själv attityd". Jag fick överge "gåbordet" till förmån för kryckor och det kändes skönt att bli lite mer mobil. Att gå på kryckor är inte helt lätt, och jag var inte heller förberedd på hur konstigt det skulle kännas att ha två lika långa ben igen. Det verkar som Dr J lyckades fixa till benlängden i samband med operationen, även om det som han sa inte var det primär syftet. Nu känns det dock helt plötsligt som att det opererade benet är ofantligt mycket längre än det andra. Detta beror tydligen på att att det dels tar tid för resten av kroppen, bäcken, muskler etc att anpassa sig till den nya kroppshållningen, men även att hjärnan måste först att det inte längre behöver kompenseras för längdskillnad. Nåväl jag övade flitigt på kryckgång och fick godkänt även på trappgång under torsdagen. Annars tillbringade jag en hel del tid i dagrummet med mina knä- och höftkompisar. Ett härligt gäng positiva pensionärer med ett stort idrottsintresse! Vi hejade friskt både på skidskyttarna och de svenska stafettdamerna i längdskidåkning, och de räckte ju faktiskt till ett stafettsilver för damerna. PÅ kvällen kom mina föräldrar förbi på ett litet besök. De mellanlandade hos syrran i STH innan de skulle följa med mig hem till GBG.

Natten till fredag sov jag lite bättre, men vaknade ganska tidigt av att jag hade vansinnigt ont i ryggen igen. Antagligen pga felbelastning vid kryckträning + taskig sovställning. Fick då mina "morgonpiller" lite tidigare och kunde somna om. Sedan efter frukost fick jag äntligen duscha för första gången efter op, underbart! Jag är glad att jag tvättade håret med Descutan på op.dagens morgon fast det inte behövdes, för håret var ingen rolig syn efter flera dagar utan tvätt. Sedan kom Dr J förbi igen och kollade läget. Vi tog en avslutande diskussion om prognosen för min protes livslängd, och jag inser att jag måste gilla läget. Det finns ingen ekvation där man kan justera olika variabler och på så sätt räkna fram en livslängdsprognos. Dock tycker jag att det är lite jobbigt att det verkar finnas lite väl många teorier över vad man bör och inte bör göra för att maximera sin protes förväntade livslängd. Det blir definitivt en fråga att rota vidare i! Sedan lite mer övning med sjukgymnast och idag blev det med en annan person eftersom att min "M" var ledig. Bra med input från fler personer! Slutbudskapet var dock mkt tydligt, det viktigaste är att ta det lugnt. Jag liksom många andra höftpatienter är övermotiverade att sätta igång med träning, men vi behöver påminnas om att kroppen också måste vila. Tog till mig av detta budskap och lovar att inte köra annan träning än korta promenader och det lilla sjukgymnastikprogrammet 2ggr per dag, samt att tillåta mig att vila, vi får väl se hur det går...

Hemresan gick bra, men var rätt jobbig. Första anhalt var apoteket på sjukhuset och medicininköp för 1300kr, behöver jag verkligen alla dessa värktabletter?? Sedan taxi till Arlanda, incheckning och så en första upplevelse av att gå igenom säkerhetskontrollen på en flygplats med höftprotes (och förvisso även kryckor denna gång så jag vet ej vad som gav utslag..) Det är väl bara att vänja sig med tanken att man får stå ut med manuell kroppsvisitation varenda gång man ska ge sig ut och flyga i framtiden... Det blev en hel del gående och när jag väl satt i flygplansstolen var jag rejält trött och hade ont. Insåg då att jag ju fått morgonmorfinet tidigt idag. Effekten håller i sig i ca 12h, och nu förstod jag vad som händer om man inte fyller på i tid = viktigt lärdom!! Slumrade lite på flyget och sedan taxi hem. Möttes av min underbara familj och två barn som jag inte fått krama om på en hel vecka, åh vad det är skönt att vara hemma! Nu ska det också bli skönt att få sova i sin egen säng, så godnatt!

På benen igen!

Jag kom upp på benen första gången igår kväll. .bedövningen hade dä inte släpp efter 7h, men jag låg i ett mindre blodbad och behöde nytt förband och nya lakan. DEt andra försöket gick betdyligt bättre idag på morgonen och det kändes otroligt skönt att komma upp ur sängen. JAg har inte haft speciellt ont idag och därför legat ganska lågt med smärtlindringen. DOck insåg jag att mina muskler inte var så samarbetsvilliga inför. Uppstigning nr2, men lite KEtogan gjorde susen! NU känner jag mig oförskämt pigg, tror att damernas stafett guld gav mig en rejäl energikick av att bara titta på!! EFter utflykten till dagrummet och lite tv-tittande är det dock skönt att vara tillbaka på mitt eget rum. Jag har lyxen att ha fått ett rum helt för mig själv, skönt!

nu är det klart!

HÄr kommer en liten sammanfattning. Av dagen. 9:30 rullades jag iväg till operation. BLev tvättad igen, fick ryggbedövning och sedan flyttad till op.sängen där jag blev fastskruvad. DEt var en märklig känsla när bedövningen tog och känseln i benen försvann. Jag valde att vara vaken under operationen (Nyfikenhet+ kontrollbehov) och är nöjd med det valet.) Lyssnade periodvis på lite musik i form av SPringsteen, men när nyfikenheten tog över handen valde jag att lyssna på vad som hände i rummet. LIte läskigt var det med alla ljud, men också rogivande att lyssna till personalens lågmälda samtal. Största obehaget var att det var så infernaliskt kallt, jag frös så att jag hackade tänder, men fick en värmedyna som hjälpe gott! Operationen tog ganska precis en timme och operatören var nöjd med det tekniska resultatet. JAg fick titta på min avlägsnade kula och fick en bekräftelse på varför jag haft ont.EFter lite förklaring var det lätt att se var brosket var bortnött, att kulan var deformerad och att en del av kulan var bortnött förutom brosket. Tyckte detta var intressant, men förstår dem som tycker att jag är knäpp... DIrekt efter operationen tyckte jag att jag mådde bra. EFter en timme tyckte jag att jag behövde mer smärtlindrin och fick morfin intravenöst, sedan mådde jag inte så bra utan ägnade eftermiddagen åt kräkninar och kallsvettning, inte kul alls... Fick annan smärtlindring, men de trodde att dåligt blodvärde (tappade ganska mkt blod under op) NU har jag dock fått två påsar blod och en del syrgas och mår mkt bättre! HAr inte så fasligt ont, har följt rådet att inte underskatta smärtan och bett om påfyllning i tid. NU fick jag precis min. Nattdos

Ut med den gamla, in med den nya

Väntar nu på duschdags och vid 9:30 ska jag vara redo för operation. Jag är nr 2 på dr J: lista för dagen, först ska han fixa ett knä, hoppas att han har återhämtat sig ordentligt efter att ha åkt Öppet SPår i söndags. Just nu känner jag mig ganska lugn, det ska bli skönt att få detta gjort nu! Igår var det lite jobbigt att lämna man och barn och ge sig iväg. Nu säger de åt mig att det är duschdags, wish me luck!!.

På besök hos arbetsterapeuten

Idag smet jag ifrån överlämnandet på jobbet en stund för ett besök hos arbetsterapeuten. Därifrån kom jag hem med diverse saker som tydligen kan vara bra att ha efter operationen. Två olika förhöjningskuddar, toalettförhöjning, strumppådragare, kryckor och sist men inte minst en griptång. Har svårt att se mig själv i behov av dessa tingestar redan om en knapp vecka, men nu är de i alla fall införskaffade!

Trötthet och smärta ingen bra kombination

En dryg vecka kvar till operation och jag vill passa på och hinna med så mycket som möjligt nu innan jag blir immobil i några veckor. Typiskt nog har minstingen åkt på öroninflammation och stackarn sover därför inte så bra. Lite sömn => trött mamma, kryddat med höftsmärta ingen bra kombination. Det tog ganska lång tid innan jag insåg/erkände för mig själv att jag var rejält påverkad av smärta från min onda höft. Och ännu längre innan jag insåg hur mycket det faktiskt påverkade min person och mitt humör. Jag är ju en person full av energi och kraft, som vill gå med raska steg framåt i livet. Tvingas man till att ta små korta steg och knappt kunna gå i trappan är det svårt att känna sig energisk. Att känna mig energisk igen och kunna vara det fullt ut, ser jag verkligen fram emot i mitt nya liv!! Nåväl jag passade i alla fall på att ge mig ut och shoppa igår och kom hem med välfyllda kassar, för en gångs skull mest med saker till mig själv!! Shoppingturen fick jag betala med smärta i natt, men det var det värt! Faktiskt är det också ganska mysigt att vakna tidigt, hämta in tidningen, koka en kopp te och sätta sig med bästa kompisen "TENS:en" en stund innan resten av familjen har vaknat! I morgon påbörjar jag min sista arbetsvecka innan operation, som kanske blir min sista överhuvudtaget på nuvarande jobbet eftersom jag passade på att säga upp mig ungefär samtidigt som jag fick operationsbesked (bra timing..) och börjar nytt jobb i maj.

Två veckor kvar till operation och allt under kontroll?!

I torsdags fick jag så bekräftad operationstid, det blir 1/3 och jag ska infinna mig På Löwenströmska sjukhuset på måndagen kl 13 för inskrivning. Har tagit mig en titt på opererande läkare på OrthoCenters hemsida, och konstaterar att JI ser förtroendeingivande ut... Min journal dök också upp i fredags så att jag kunde komplettera mitt case med den. Skrattade gott åt kommentaren att patienten är "lång och gänglig". Att dessutom klassificeras som ung i detta sammanhang är ju också positivt! Jag skulle kunna välja att vara bitter i detta läge, bitter över de vårdkontakter jag tidigare träffat klassificerat mina besvär som muskulära, och/eller bitter över att jag själv inte tidigare haft bättre sjukdomsinsikt (enligt min man saknar jag sådan..). Hade min höftdysplasi upptäckts för fem år sedan som doktor LR konstaterade, hade jag nog kunnat bli hjälpt med en ledbevarande Ganz-operation, men som sagt det ger inget att vara bitter! Nu får jag istället fokusera på hur mycket bättre jag kommer att må efter min protesoperation!! Jag ser fram emot att kunna gå långpromenader och att slippa bli påverkad av dåligt humör pga ständiga smärtor, det kan bara bli bättre!!

Äntligen ett besked

Tänkte att jag skulle börja skriva lite dagbok om min väg mot en fungerande höft. Främst för min egen skull, som en möjlighet att sätta ord på alla tankar som cirkulerar i huvudet, men om någon annan skulle råka hitta hit och finna det jag skriver intressant så är de också välkomna.

Den senaste veckan har varit ganska intensiv efter att jag när jag kom hem förra måndagen hade fått ett brev som innehöll budskapet "Vi är helt överens om att du ska få hjälp med att få en konstgjord höftled. Vi tror inte att någon annan åtgärd kommer att hjälpa dig på det sätt som du förtjänar". Äntligen ett besked om åtgärd och en möjlighet att själv ta kommandot igen över min situation! Jag ska nog ta och skriva ner hela min historia vid ett senare tillfälle, men börjar med den senaste veckan.

Jag visste att jag hade ett besked att vänta inom en snar framtid eftersom sköterskan på "Ortopedi Direkt", fredagen innan hade talat om att det fanns en diktering i min journal som ej ännu var utskriven. Hon kunde dock ej tala om vad som stod där trots mina försök till tjat.. För att inte tappa någon tid bestämde jag mig för att fixa fram mina röntgenbilder redan under måndagen, och det visade sig vara riktigt lätt. Efter några felhänvisningar hamnade jag hos en vänlig dam som lovade att bränna en CD som jag kunde hämta mer eller mindre omgående. Jag tog en tur till SU Mölndal på lunchen och fick den utlovade CD:n. På kvällen hade jag sedan möjlighet att studera alla röntgenbilder som jag till viss del redan tittat på. Jag valde också ut några representiva bilder som jag mailade till KS, den danske ortopeden som är en framstående expert på PAO-operationer enligt Ganz-metoden. Dvs den metod som hade kunnat hjälpa mig att korrigera min höftledsdysplasi, om den hade blivit upptäckt i tid, innan jag hade slitit ut allt brosk... nåväl jag påminns om att det inte tjänar någonting till att vara bitter, nu får jag vara nöjd att jag trots allt snart får en lösning på mina problem, slipper ha ont och kan börja gå normalt igen! Jag mailade KS på vinst och förlust då jag hittade en mailadress på hans informativa hemsida och blev sedan glatt överraskad att han svarade. Ännu mer förvånad blev jag när han erbjöd sig att ta en titt på mina röntgenbilder, men givetvis tog jag tacksamt emot denna hjälp. Att han sedan ganska snabbt återkom med samma besked som jag fått av BR och LR, att jag har alltför långt gången artros för att kunna hjälpas av en PAO, kändes bra.

Tisdagen ägnades åt ett stort antal telefonsamtal. Först och främst gällde det att kolla upp att jag verkligen var placerad på väntelista till operation, och jodå det var klart. Jag frågade om förväntad väntetid och fick då veta att de troligtvis skulle kunna erbjuda mig en tid inom Vårdgarantins tre månader, och om jag var intresserad även en möjlighet att med kortare ledtid åka till Hässleholm för operation. Eftersom jag redan tidigare hade kollat upp att den kortaste väntetiden i Sverige fanns i Stockholm ville jag utvärdera dessa alternativ först. Ole dole doff, valet föll på Ortho Center, egentligen utan någon djupare analys och med ett vinnande kriterie att det var lätt att få kontakt med dem. Beskedet var att om jag kunde ordna fram en betalningsförbindelse från VG-regionen och skicka upp journal + röntgenbilder snarast så skulle jag kunna få en operation redan v9. Betalningsförbilndelse var också enkelt fixat, och journal beställde man via en blankett till Journalarkivet, lätt som en plätt och så hade jag en prel. tid för operation i STH 1/3. Jag behöver då endast komma upp dagen innan för att träffa opererande läkare + narkosläkare. Gillar att de verkar ha lyckats bra med att "industrialisera" processen! Röntgenbilderna är ivägskickade och nu väntar jag bara på att få jornalen så att jag kan scanna och maila iväg den också, hoppas att den kommer i morgon så att jag kan få ett definitivt besked om operationstidpunkt och kan börja detaljplanera!