Sista Fragmin-sprutan är tagen!

Idag tog jag den 25:e och sista Fragmin-sprutan och det känns som en befrielse att slippa denna dagliga kvällsrutin! Jag har aldrig haft något problem med sprutor och tyckte till en början att det gick rätt så bra att ge mig själv en spruta i magen varje kväll. Nu på slutet har det blivit jobbigare för var dag som gått. Jag upplever att det blivit svårare att sticka. Magen börjar se ut som värsta nåldynan hos en sprutnarkoman och sticken som knappt kändes i början har nu blivit ytterst obehagliga och orsakat stor sveda. Vilken tur att det är över nu!! Även om det inte är någon avgörande milstolpe i tillfrisknandeprocessen så känns det i alla fall skönt att kunna bocka av något som avslutat.

För övrigt har jag haft en riktigt bra dag! Klarade det nya gångträningsmålet galant, mycket tack vare att det idag var en underbar vårdag med strålande solsken och att jag dessutom piggades upp av att en kompis kom förbi på ett litet lunchbesök. Nu hoppas jag på en lika härlig dag i morgon!

Slarvar med gångträningen...

När jag läste min höftbloggarkompis Kallas inlägg om problem med händerna vid kryckgång tänkte jag först att jag var lyckligt lottad som ej drabbats av sådana bekymmer. Efter att ha rannsakat mig själv kom jag dock fram till att det kanske beror på att jag inte är så flitig med min kryckträning... Det har varit ganska många dagar med trist väder och då har jag inte gett mig ut överhuvudtaget utan bara gått omkring inomhus. På tisdag har det redan gått fyra veckor efter operationen och jag kanske borde ha kommit längre med min gångträning, alltså dags för skärpning! Tyvärr ser inte väderprognosen för den kommande veckan alltför lovande ut om man planerar långpromenader. Jag måste dock bestämma mig för att ha som mål att ta mig ut på promenad minst en gång om dagen from i morgon, med giltigt förfall endast vid ihållande nederbörd. Längden på promenaderna sätter jag inget mål för till en början utan jag får väl vara nöjd om jag kommer ut.

Lärdom från gårdagen

Jag har inte upplevt att benet har svullnat så mycket den senaste tiden, men igår kväll hade jag återigen ett rejält svullet ben på kvällen. Lärdomen av detta är att jag inte får glömma bort behovet av att ha benet i högläge. Igår blev det nog inte så mycket av den varan. Först var jag på utflykt till VC, och eftersom jag missade direktbussen hem så tog jag en liten extra runda som resulterade i ett misslyckat besök på Apoteket (de öppnade inte förrän kl 10), väntan på buss och en bussfärd via omvägar. Totalt tog denna lilla utflykt ca 2,5h och jag missade min vanliga morgonrutin framför tv-soffan med benet på fotpallen. Jag tog förvisso min vanliga middagslur, men återvände inte så mycket till fåtöljen och fotpallen under kvällen då jag tillbringade ganska mycket tid i köket och en del tid framför datorn i arbetsrummet. Idag ska jag prioritera högläge och hoppas på ett mindre svullet ben ikväll. Det har nu gått tre veckor efter operationen och jag funderar lite över hur länge man ska räkna med att benet svullnar. Jag har kanske läst det någonstans, men kan inte påminna mig om det just nu. Om någon som sitter inne med kunskap/erfarenhet läser detta får ni gärna dela med er av denna!

Dagens glädjeämne - ett snyggt ärr

Idag var jag på besök hos en distriktssköterska på min vårdcentral. Syftet med besöket var sårkontroll och denna bestod av att hon tog bort det förband som suttit över operationssåret sedan jag lämnade sjukhuset, och konstaterade att det såg mycket bra ut. Såret är i princip helt läkt och kvar finns lite sårskorpor. Sköterskan uttryckte sin beundran över operatörens hantverksskicklighet och sa att jag skulle vara glad att jag blivit sydd istället för "häftad" med agraffer. Nu tycker jag iofs inte att det spelar någon större roll hur mitt operationsärr ser ut, men man får väl passa på att glädja sig över den positiva kommentaren! Nu ska jag tejpa över såret/ärret med kirurgtejp framöver. Syftet med detta är dels att hålla all smuts borta tills såret är helt och hållet läkt och dels att ärret tydligen ska bli snyggare. Vi får väl se hur länge jag kommer att orka med att hålla på och tejpa. Vissa plastikkirurger rekommenderar tydligen att man ska hålla på i upp till 6 mån, men det tycker jag låter lite överdrivet för ett operationsärr på höften på en kropp som redan har en del andra skavanker att visa upp. Viktigast är nog att se till att skydda ärret från solstrålning när det blir dags för bikinisäsong.

Jag tog också uppföljningsprover efter min urinvägsinfektion och det såg mycket bra ut. Snabbsänkan/CRP hade sjunkit ytterligare och låg i princip i botten, och jag hade inga bakterier i urinen, bra! Dock ska jag göra ytterligare en uppföljning om 1,5 vecka då jag har en tid på VC för koll av ämnesomsättningen. Efter det besöket har jag tänkt hålla mig frisk och hålla mig borta från alla slags vårdinrättningar (förutom sjukgymnasten kanske) under en lång tid framöver! Jag kanske också ska tillägga att mitt Hb fortfarande ligger i underkant på 116, men nu ger jag järnet för att få upp det!

Status Quo - 19 dagar efter stora bensågaredagen

Tittar tillbaka på det jag skrev för en vecka sedan och kan konstatera att det inte har skett så mycket på en vecka, jag har nog nått den första utplaningsfasen i rehabiliteringen. Förvisso är det inte mycket kvar av blånaden längre och det som finns kvar har förflyttat sig nedanför knät. Benet sväller knappt något längre och jag har inte speciellt ont. Igår gav jag mig ut på den längsta promenaden hittills då familjen tog en tur till stan. Jag hade förväntat mig att jag skulle känna av den övningen idag, men det gör jag inte. En positiv förändring är också att jag fått tillbaka aptiten. Det tog ett tag även efter att jag kommit hem och slapp den tråkiga sjukhusmaten. Igår firade vi bröllopsdag och maken hade tillagat en superb bröllopsdagsmiddag som jag avnjöt med stor aptit! Det var också gott med ett glas rödvin som jag kan dricka med gott samvete nu när jag inte äter starka värktabletter. Ett annat framsteg under veckan som gått består i att jag nu kan lyfta båda benen över badkarskanten och därmed kan duscha i badrummet. Jag slipper då bege mig till tvättstugan i källaren när jag vill duscha.

Nästa vecka ser jag fram emot ett besök på VC i morgon. Då ska distriktssköterskan göra en sårkontroll och så ska jag ta uppföljande prover efter urinvägsinfektionen. Sedan på tisdag har det redan gått tre veckor efter operationen och då är det dags att testa att ligga en stund på mage, ska bli skönt att få sträcka ut höftböjaren lite (tror jag i alla fall...)

Sjukgymnastik

Nu har det gått två veckor sedan operationen och jag gör mina sjukgymnastikövningar duktigt 2ggr varje dag. Har nu utökat antal repetitioner till 15 eftersom jag tyckte att jag kunde behöva lite mer utmaning. Annars består min träning i att jag tar mig runt hemma i huset. Bor man i ett hus med 1,5 plan + källare blir det naturligt en hel del trappgång. Det har inte blivit så många promenader utomhus ännu, främst beroende på att vädret har varit så dåligt. Idag skiner dock solen från en klarblå himmel så jag laddar för en promenad! Det gäller också att passa på att utnyttja sällskapet jag har i form av mina föräldrar, torsdag morgon åker de hem igen och då får jag klara mig själv.

Idag har jag också pratat med min sjukgymnast. Hos henne hamnade jag förra våren då jag återigen bestämde mig för att ta tag i min höftproblematik. Det är henne jag har att tacka för att jag till slut fick en diagnos. Hon var den första vårdkontakt som sa till mig att det inte var normalt att ha sådana problem som jag hade och att hon inte tänkte släppa mig innan någon hittat rotorsaken till mina problem. Tack varae henne hamnade jag hos distriktläkaren på min VC som remitterade mig till röntgen, vilket sedan ledde till att min höftledsdysplasi upptäcktes. Nåväl åter till sjukgymnastiken. Vi kom överns om att boka in ett besök om två veckor. Då ska vi titta på min status, ev komplettera mitt träningsprogram och så kan jag få testa lite trampning på motionsscykel. Det känns skönt att påbörja planeringen av den fortsatta rehabiliteringen!

Hur mår jag egentligen? 12 dagar efter operationen

Jag får frågan om hur jag mår i stort sett varje dag av välmenande personer i min närhet och det är nog inte så dumt att stanna upp och reflektera lite. Med operationsdagen som referenspunkt får jag nog säga att jag mår riktigt bra. Då var det en ynklig varelse som låg nyopererad i sin sjukhussäng, som mådde vansinnigt illa och kräktes av och till. Den ynkliga varelsen hade vätskedropp, syrgastillförsel via näsan och blodtrycksmätare som var 15:e min mätte blodtrycket och visade bottennoteringar på 80/50. Med ett blodvärde runt 80 låg hon och väntade på blod medan de snälla sjuksköterskorna funderade på vilken smärtlindring som skulle ges för att inte förvärra illamåendet. Med en riktig bottennotering är det lättare att se och att glädjas över förbättringarna! Idag har den rejäla lårkakan som den snälle dr J åsamkade mig vid operationen gått tillbaka rejält och benet är inte heller lika svullet. Stelheten i de lossade och åtstramade musklerna börjar lätta något och jag klarar att lyfta op.benet i alla fall en bit uppåt i stående, även om det är långt kvar till 90 graders vinkel i knät. Jag tar mig i och ur sängen utan några större problem och kan lyfta upp op.benet på fotpallen när jag sitter i min favoritfåtölj. Det fungerar bra att ta sig fram med kryckor, men visst blir jag trött om jag ger mig ut på lite längre utflykter. Jag fixar också att ta mig framåt inomhus med enbart en krycka som stöd, vilket gör det möjligt att bära med sig en kopp kaffe från köket in till vardagsrummet. Jag har heller inte någon feber längre. Idag var jag på återbesök hos den sympatiske läkaren på jourcentralen och fick konstaterat att snabbsänkan/CRP hade gått ner så det verkar som om antibiotikakuren har gjort nytta. Jag fick dock inte ropa hej ännu, utan blev uppmanad att uppsöka min vårdcentral efter avslutad antibiotikakur för att verkligen verifiera att inte några andra elaka bakterier gömt sig i min kropp. Som den lydiga patient jag numera är kommer jag givetvis att följa denna uppmaning. Jag tjatade till mig ett Hb-test idag också, vilket den inte allt för medgörliga sköterskan gick med på även om hon konstaterade att de inte gör några utredningar som ej är kopplade till jourbesöket, samtidigt som jag fick en gliring att jag borde byta VC och lista mig hos dem om jag hade tänkt fortsätta komma på besök till dem. Nåväl jag fick mitt Hb och det låg på 109, enbart marginellt bättre än när jag lämnade sjukhuset. Jag måste dock avvakta ytterligare intag av järntabletter tills jag avslutat antibiotikkuren så jag får väl äta leverpastej och annat järnrikt tillsvidare. Summa summarum så mår jag alltså ganska bra och det finns hopp om att jag ska klara mig själv hemma under dagtid när mina föräldrar som agerat hemtjänst åt mig reser hem igen på torsdag.

Lite färg piggar upp!

Idag har jag införskaffat mig ett par kryckor till. Insåg att det kan vara praktiskt att ha två par, ett för inhomhus- och ett annat för utomhusbruk. På så sätt behöver man inte montera loss broddarna när man kommer in, eller oroa sig för att barnen skall skada sig på broddarna. Vi har redan upplevt en mindre blodutgjutelse när dottern lekte med de broddförsedda kryckorna. Till min glädje upptäckte jag att det fanns färgglada kryckor till en billig penning (100kr/st), och jag valde ett par röda!! Lite färg piggar upp bland de annars så tråkiga hjälpmedlen. När krafterna har återkommit lite mera ska jag nog sy ett färgglatt överdrag (med handtag!) på min kilkudde som både är i behov av lite färg, och av ett handtag så att man kan bära med sig den lite lättare.

Jag är inte bara höftledspatient utan också småbarnsmamma

Inför höftledsoperationen får man råd om hur man bör förbereda hemmet inför hemkomst efter operationen. Där står inte så mycket om hur man ska akta sig för legobitar och pärlor som spritts över golvet, och inte heller att en av de största riskerna att ramla är om man blir påkörd av sin 20 mån gamle son som kör Bobbycar. Att ha småbarn hemma samtidigt som man är nyopererad tillför vissa utmaningar, samtidigt som barnen är de absolut bästa glädjepiller man kan ha! 4,5-åringen är otroligt hjälpsam. Kommer in till mig på morgonen och undrar om jag sovit gott och vill ha ett glas vatten. Hon ser till att jag har förhöjningskudden på rätt plats om jag byter rum och hjälper gärna till att plocka upp saker jag ej når. Lillebror försöker också hjälpa till. Han har förstått att mamma inte kan lyfta upp honom utan väntar istället tills jag satt mig ner, och klättrar då upp i mitt knä från rätt sida. Han har förstått att den vänstra sidan är "aj aj" och är oftast mycket försiktig. När han vill hjälpa mig att flytta mina kryckor framåt gäller det dock att vara lite mer vaksam! Jag har insett att jag under en ganska lång tid framöver inte kommer att kunna vara ensam hemma med min lille son så det är tur att jag har pensionerade föräldrar som har rest hit för att hjälpa till, och framför allt att jag har en fantastisk man som kommer att få dra ett tungt lass och hantera alla dagislämningar och hämtningar och allt annat som den handikappade frun inte klarar av...

Bättre och bättre dag för dag! 1 vecka och 2 dagar efter operation

Febern har gått ned och jag tycker nog att jag mår bättre. Inser att jag inte vet så mycket om feber, och definitionen verkar inte vara klockren. Jag tror att jag normalt brukar ha runt 36,7 på morgonen när jag mäter med örontermometer. Nu pendlar jag mellan 37,3 och 37,9 och det hade förvisso känts bättre om jag kom ned under 37, men lite förhöjd temp skall ej vara någon källa till oro. Jag avvaktar, fortsätter med antibiotikakuren och tar ett återbesök hos jourläkaren igen på söndag då han åter tjänstgör här på jourcentralen.

Nu testar jag också att avveckla intaget av smärtstillande. Tog inga Pamol under gårdagen, men vågade inte skippa Oxycontinet till natten så det fick bli en 5mg tablett. Kände av lite mer smärta från höften, men återigen mest från ryggen, dock helt och hållet uthärdligt. Nu idag har jag också låtit bli att ta något och jag kanske skippar Oxycontinet ikväll om jag ej får mer ont. Varför äta smärtstillande om det ej behövs? Det känns även bättre att veta att intaget av medicin inte påverkar ev andra symptom.

Igår blev jag uppringd av operationsplaneraren på SU Mölndal. Nu hade jag kommit fram i deras kö och hade kunnat få en operationstid på hemmaplan. Jag är dock nöjd att redan ha operationen överstökad och ångrar inte att jag valde att åka upp till Stockholm för att få en snabb operationstid.

Läkarbesök och antibotikakur

När jag i måndagskväll började få svårt att "trycka på" när jag gick på toaletten, och vaknade ännu tidigare på natten av ryggsmärtor, och fortfarande hade feber så insåg jag att det nog var bäst att söka läkare. som tur är finns det ganska många bra alternativ här i närheten och jag valde en bokad akuttid på jourcentralen på kvällen, så slapp jag sitta och köa för en drop-in tid. Träffade en sympatiskt läkare som tyckte att jag var svårdiagnostiserad. Förhöjda CRP-värden visar på infektion, något förhöjda halter leukocyter i urinen tyder på ev infektion i urinvägarna, men det var inte en klockren diagnos. Med tanke på att jag fortfarande äter morfin och paracetamol regelbundet så är det svårt att avgöra hur symptomen påverkas. Läkaren ringde sin bakjour och de kom fram till att det fanns två alternativ. Antingen kunde jag åka in till akutmottagning på något sjukhus för djupare utredning, eller så kunde vi testa en antibiotikakur riktad mot infektion i urinvägarna. Jag var ej så sugen på att sitta på någon akutmottagning hela natten och kände mig heller inte extremt sjuk så jag tyckte att antibotikaalternativet lät bra. Dock fick jag stränga förmaningar att söka mig till ett "riktigt" sjukhus om symptomen inte ger sig efter två dagar. "Inte för att jag vill skrämma dig.." sa läkaren, och jag lyssnade och lovade att inte ignorera ev försämringar. Det är i alla fall något som har förbättrats hos mig, min sjukdomsinsikt!

Feber

Återigen en ganska seg och trött dag. Framåt kvällen kände jag mig riktigt dåsig och fick för mig att kolla febern och oops hade visst 38,5 grader, jag som aldrig har feber... För säkerhets skull ringde jag upp avd 103 som jag lämnade i fredags och fick prata med en av de duktiga sjuksköterskorna. Så länge som jag inte har några besvär från såret ska jag inte oroa mig för infektion el att febern beror på någon komplikation efter operationen. Blev lugnad av detta och nu när jag tagit mina värktabletter så har febern gått ned lite, säkert ingen fara!

Sängförhöjningsproblematiken har också löst sig. Efter samtalet med den inte så samarbetsvilliga damen på Primärvårdsrehab googlade jag lite och insåg ganska snabbt att det visst finns sängförhöjningsklossar som kan användas till sängramar (borde inte arbetsterapeuten vetat det??) Jag konstaterade att dessa fanns att beställa via några olika webshoppar, men inväntade först det utlovade samtalet från en arbetsterapeut. Och jodå kl 15.30 ringde en kvinna och efter att jag guidat henne i produktfloran kom hon fram till att de aktuella klossarna ingick i rehabsortimentet, dock med en leveranstid på 3v.. Jag frågade henne då om alternativa möjligheter att skaka fram dessa klossar, och när vi diskuterat alternativ en stund kom hon själv på att det kunde ju vara så att de hade några klossar liggande i källaren, trots att de ej fanns registrerade i deras datasystem. Det visade sig att jag hade tur, klossarna fanns i källaren och jag kunde skicka maken att hämta upp dem på väg hem från jobbet. Nu är de monterade och klara och jag ser fram emot en god natts sömn i min förhöjda säng. Håll tummarna för mig att jag slipper vakna med ryggont kl 04 i morgon bitti!!

Ryggont och dålig sömn

Börjar undra om jag fick med en extra feature efter min operation, en timer som gör att jag vaknar vid 4-tiden på morgonen och har vansinnigt ont i korsryggen... Detta fenomen har rått sedan första natten efter operationen och kan säkerligen förklaras av flera olika saker. Dålig sitt- och liggställning, snedbelastning vid gång mm. Dock tror jag att jag behöver göra något åt min säng. Eftersom vi har en sängram utan ben konstaterade jag i samråd med arbetsterapeuten att det blir svårt att höja den, och hennes råd var att lägga en madrass ovanpå befintlig resårmadrass. Nu har jag därför en 10cm tjock skummadrass överst, och det blir nog alldeles för mjukt för ryggen. Funderar därför på andra alternativ och det lutar nu åt att ta bort sängramen och ersätta med ben. Dock verkar de högsta benen på Ikea endast bygga 20cm på höjden, så i såfall behövs någon typ av förhöjningsklossar. I min enfald trodde jag att det bara var att ringa upp primärvårdsrehab för att komma överens om att jag kunde skicka någon för att kvittera ut några klossar. Så enkelt var det inte... Den arbetsterapeut jag träffade för två veckor sedan är tydligen ledig måndagar och först skulle det vara helt omöjligt att låta någon annan hjälpa mig, men efter lite diskussion blev jag lovad att en annan arbetsterapeut skulle ringa mig under dagen. Alternativet att jag förklarade mitt behov och därefter kunde komma och kvittera ut lämpliga hjälpmedel existerar inte överhuvudtaget på kartan, tungrott... Nu får jag hoppas att någon ringer upp mig så att jag kan få detta fixat, en vettig sovplats känns som ganska hög prio just nu!

Vasaloppet

Första söndagen i mars och Vasaloppet går av stapeln. Enligt mig en av årets största idrottsbegivenheter. Jag brukar alltid sitta klistrad framför tv:n vid starten och sedan följa loppet under dagen med stor entusiasm. I år kändes det dock inte lika positivt som vanligt. När jag såg alla dessa friska människor stå på startlinjen drabbades jag nog av den första större svackan efter operationen och känner mig idag ganska deppig. Det var länge sedan jag var vältränad och höll på med idrott i någon större mängd, men jag vill gärna tro att jag är en idrottstyp och att jag någon gång i framtiden ska hitta tillbaka till ett vältränat jag igen. Innan jag fick min diagnos förra sommaren hade jag ett tydligt mål att åka Vasaloppet igen nästa år 2012, när jag fyller 40. Nu känns inte det som något realistiskt mål längre, men jag kanske sänker ribban och satsar på Tjejvasan 2012 el 2013, hänger någon på?!

Dags för skärpning, kan ju inte sitta här och tycka synd om mig själv, eller lite grand kanske man kan få tycka synd om sig själv?! För försöka hitta på ngt roligt att göra som inte kräver så mycket energi. Kanske dags att ta fram DVD-boxen med första säsongen av Solsidan, som min käre make köpt åt mig.

Home Sweet Home!!

Äntligen hemma, underbart!! Det blev inget inlägg i bloggen igår pga strulande teknik, Det funkade först hyfsat att använda mobilen för att skapa blogginlägg (felskrivningarna skyller jag lite på att jag använde mobilen, ej bara på morfinpåverkan!!), men igår lyckades jag inte logga in överhuvudtaget så jag gav upp!

Det får först bli en liten sammanfattning av torsdagen. Jag sov väl inte speciellt bra under natten, var uppe ett antal ggr på toa eftersom jag var kissnödig, vilket tydligen kan vara en reaktion efter att man tagit bort kateter. Det positiva med toabesöken var dock att det gick bra att ta sig upp ur sängen och till toan utan hjälp, Torsdagen präglades sedan av "kan själv attityd". Jag fick överge "gåbordet" till förmån för kryckor och det kändes skönt att bli lite mer mobil. Att gå på kryckor är inte helt lätt, och jag var inte heller förberedd på hur konstigt det skulle kännas att ha två lika långa ben igen. Det verkar som Dr J lyckades fixa till benlängden i samband med operationen, även om det som han sa inte var det primär syftet. Nu känns det dock helt plötsligt som att det opererade benet är ofantligt mycket längre än det andra. Detta beror tydligen på att att det dels tar tid för resten av kroppen, bäcken, muskler etc att anpassa sig till den nya kroppshållningen, men även att hjärnan måste först att det inte längre behöver kompenseras för längdskillnad. Nåväl jag övade flitigt på kryckgång och fick godkänt även på trappgång under torsdagen. Annars tillbringade jag en hel del tid i dagrummet med mina knä- och höftkompisar. Ett härligt gäng positiva pensionärer med ett stort idrottsintresse! Vi hejade friskt både på skidskyttarna och de svenska stafettdamerna i längdskidåkning, och de räckte ju faktiskt till ett stafettsilver för damerna. PÅ kvällen kom mina föräldrar förbi på ett litet besök. De mellanlandade hos syrran i STH innan de skulle följa med mig hem till GBG.

Natten till fredag sov jag lite bättre, men vaknade ganska tidigt av att jag hade vansinnigt ont i ryggen igen. Antagligen pga felbelastning vid kryckträning + taskig sovställning. Fick då mina "morgonpiller" lite tidigare och kunde somna om. Sedan efter frukost fick jag äntligen duscha för första gången efter op, underbart! Jag är glad att jag tvättade håret med Descutan på op.dagens morgon fast det inte behövdes, för håret var ingen rolig syn efter flera dagar utan tvätt. Sedan kom Dr J förbi igen och kollade läget. Vi tog en avslutande diskussion om prognosen för min protes livslängd, och jag inser att jag måste gilla läget. Det finns ingen ekvation där man kan justera olika variabler och på så sätt räkna fram en livslängdsprognos. Dock tycker jag att det är lite jobbigt att det verkar finnas lite väl många teorier över vad man bör och inte bör göra för att maximera sin protes förväntade livslängd. Det blir definitivt en fråga att rota vidare i! Sedan lite mer övning med sjukgymnast och idag blev det med en annan person eftersom att min "M" var ledig. Bra med input från fler personer! Slutbudskapet var dock mkt tydligt, det viktigaste är att ta det lugnt. Jag liksom många andra höftpatienter är övermotiverade att sätta igång med träning, men vi behöver påminnas om att kroppen också måste vila. Tog till mig av detta budskap och lovar att inte köra annan träning än korta promenader och det lilla sjukgymnastikprogrammet 2ggr per dag, samt att tillåta mig att vila, vi får väl se hur det går...

Hemresan gick bra, men var rätt jobbig. Första anhalt var apoteket på sjukhuset och medicininköp för 1300kr, behöver jag verkligen alla dessa värktabletter?? Sedan taxi till Arlanda, incheckning och så en första upplevelse av att gå igenom säkerhetskontrollen på en flygplats med höftprotes (och förvisso även kryckor denna gång så jag vet ej vad som gav utslag..) Det är väl bara att vänja sig med tanken att man får stå ut med manuell kroppsvisitation varenda gång man ska ge sig ut och flyga i framtiden... Det blev en hel del gående och när jag väl satt i flygplansstolen var jag rejält trött och hade ont. Insåg då att jag ju fått morgonmorfinet tidigt idag. Effekten håller i sig i ca 12h, och nu förstod jag vad som händer om man inte fyller på i tid = viktigt lärdom!! Slumrade lite på flyget och sedan taxi hem. Möttes av min underbara familj och två barn som jag inte fått krama om på en hel vecka, åh vad det är skönt att vara hemma! Nu ska det också bli skönt att få sova i sin egen säng, så godnatt!

På benen igen!

Jag kom upp på benen första gången igår kväll. .bedövningen hade dä inte släpp efter 7h, men jag låg i ett mindre blodbad och behöde nytt förband och nya lakan. DEt andra försöket gick betdyligt bättre idag på morgonen och det kändes otroligt skönt att komma upp ur sängen. JAg har inte haft speciellt ont idag och därför legat ganska lågt med smärtlindringen. DOck insåg jag att mina muskler inte var så samarbetsvilliga inför. Uppstigning nr2, men lite KEtogan gjorde susen! NU känner jag mig oförskämt pigg, tror att damernas stafett guld gav mig en rejäl energikick av att bara titta på!! EFter utflykten till dagrummet och lite tv-tittande är det dock skönt att vara tillbaka på mitt eget rum. Jag har lyxen att ha fått ett rum helt för mig själv, skönt!

nu är det klart!

HÄr kommer en liten sammanfattning. Av dagen. 9:30 rullades jag iväg till operation. BLev tvättad igen, fick ryggbedövning och sedan flyttad till op.sängen där jag blev fastskruvad. DEt var en märklig känsla när bedövningen tog och känseln i benen försvann. Jag valde att vara vaken under operationen (Nyfikenhet+ kontrollbehov) och är nöjd med det valet.) Lyssnade periodvis på lite musik i form av SPringsteen, men när nyfikenheten tog över handen valde jag att lyssna på vad som hände i rummet. LIte läskigt var det med alla ljud, men också rogivande att lyssna till personalens lågmälda samtal. Största obehaget var att det var så infernaliskt kallt, jag frös så att jag hackade tänder, men fick en värmedyna som hjälpe gott! Operationen tog ganska precis en timme och operatören var nöjd med det tekniska resultatet. JAg fick titta på min avlägsnade kula och fick en bekräftelse på varför jag haft ont.EFter lite förklaring var det lätt att se var brosket var bortnött, att kulan var deformerad och att en del av kulan var bortnött förutom brosket. Tyckte detta var intressant, men förstår dem som tycker att jag är knäpp... DIrekt efter operationen tyckte jag att jag mådde bra. EFter en timme tyckte jag att jag behövde mer smärtlindrin och fick morfin intravenöst, sedan mådde jag inte så bra utan ägnade eftermiddagen åt kräkninar och kallsvettning, inte kul alls... Fick annan smärtlindring, men de trodde att dåligt blodvärde (tappade ganska mkt blod under op) NU har jag dock fått två påsar blod och en del syrgas och mår mkt bättre! HAr inte så fasligt ont, har följt rådet att inte underskatta smärtan och bett om påfyllning i tid. NU fick jag precis min. Nattdos

Ut med den gamla, in med den nya

Väntar nu på duschdags och vid 9:30 ska jag vara redo för operation. Jag är nr 2 på dr J: lista för dagen, först ska han fixa ett knä, hoppas att han har återhämtat sig ordentligt efter att ha åkt Öppet SPår i söndags. Just nu känner jag mig ganska lugn, det ska bli skönt att få detta gjort nu! Igår var det lite jobbigt att lämna man och barn och ge sig iväg. Nu säger de åt mig att det är duschdags, wish me luck!!.