Åtta veckor - det går upp och det går ner...

För en vecka sedan kände jag mig stark, positiv och fylld av energi. Idag en vecka senare sitter jag och tycker synd om mig själv och orkar inte ta mig för speciellt mycket alls... Solen skiner ute och jag borde gå ut och ta en promenad och först borde jag äta lite lunch.. men orkar inte... Varför känner jag så här idag då? Vet faktiskt inte, men det kanske är själens rehabprocess som måste hinna ikapp? Har haft en härlig påskhelg med hela familjen hemma och dessutom vänner på besök två kvällar så jag borde väl vara fylld av energi. I söndags gick vi en långpromenad som kanske blev lite för lång. När jag blir trött tappar jag fokus på gången och halkar in i gamla felaktiga gångmönster, och det bidrog säkert till att jag sen fick rejält ont. Så här ont i höftområdet har jag inte haft på många veckor och jag var nog inte förberedd på att jag fortfarande kan få så ont vilket sänkte min känsla av att vara stark och på gång ganska rejält. Helgens fina väder gjorde också att det kliade rejält i trädgårdsfingrarna. Jag skulle vilja ställa mig på knä och gräva i rabatterna, men det vågar jag inte, fortfarande livrädd att höften ska luxera om jag rör mig alltför långt utanför restriktionerna. Jag vill vara färdigrehabiliterad NU!

Dags att sluta gnälla! Hoppas att jag kan hitta ngt ätbart i frysen och sedan ska jag gå ut och hoppas att solens strålar i ansiktet kan ge mig lite terapi.

Sju veckor - känner mig stark!

Jag är otroligt tacksam över att kunna konstatera att mycket har gått min väg efter min höftledsoperation. Jag har inte drabbats av några komplikationer och har inte haft speciellt ont. Efter sju veckor går jag riktigt bra och har jobbat bort de mesta snedbelastningarna, men jag är inte redo att släppa gånghjälpmedlena ännu. Jag kan förvisso gå kortare sträckor inomhus, men då med dålig balans och felaktig hållning. Därför följer jag min sjukgymnasts råd och använder en käpp inomhus och en krycka utomhus. Fokus i min träning ligger fortfarande på kroppsmedvetande och balans och att lära in ett korrekt rörelsemönster och jag håller tillbaka min iver att komma igång med rena styrkeövningar.

Sedan förra veckan har jag avvecklat den långa stödstrumpan och använder nu mina vanliga stödstrumpor som ger ett lätt och behagligt stöd. Jag har även tagit steget att lämna förhöjningskudden hemma vid utfärder. Den får numera bara föla med när jag åker bil. Det känns bra att ta ytterligare steg mot ett friskt liv!

Om en dryg vecka är det dags för återbesök hos opererande läkare och jag har börjat fundera över vad jag vill ha ut av detta besök. Jag får 20 min och då gäller det att utnyttja tiden väl. Mitt mål är att jag ska få en faktabaserad verifiering av att min nya led fungerar som förväntat, men jag vet att det inte funkar så att man kan gå igenom ett antal punkter på en checklista och att utföra ett antal tester. Nåväl jag ska i alla fall förbereda mig noga och skriva ned alla frågor jag vill ha svar på.

Min kontakt med Försäkringskassan har fungerat mycket bra. Det tog knappt en vecka efter att jag skickat in min ansökan om sjukpenning innan jag fick ett beslut och pengar på kontot. Jag har också blivit kontaktad av min handläggare som var service minded och hjälpsam. Vi kom fram till att jag efter mitt återbesök hos läkare ska bestämma mig hur mycket jag ska jobba när jag återgår till arbetet igen den 9/5. Det lutar dock åt att jag börjar på 50% och sedan tar ställning till fortsatt upptrappning när jag känt efter hur det funkat efter en vecka. Jag har lyssnat på alla kloka råd jag har fått och min inställning är att jag ska skynda långsamt för att undvika bakslag.

Status sex veckor efter operationen

Tänkte göra en liten reflektion över min status nu när det gått sex veckor sedan operationen. Jag har inte speciellt ont längre, känner mest av höften om jag suttit för länge i samma position eller om jag utfört någon inte fullt så kontrollerad rörelse. Då känns det främst i operationsområdet omkring ärret. Annars är det fortfarande ryggen som är jobbigast. Blir stel och trött i ryggen varje dag och tycker att det är svårt att hitta en bekväm position att sova i. Förr sov jag alltid på mage, eftersom det var skönast för den onda höften, men nu blir jag väldigt snabbt trött i korsryggen av att ligga på mage. Jag sover mest på den icke-opererade sidan med en stor kudde mellan benen. Det funkar hyfsat även om jag vaknar någon gång per natt pga obekväm sovställning. Den opererade sidan vågar jag inte lägga mig på ännu. Jag har testat någon gång och då tyckt att det var riktigt obehagligt. Nu när det har gått så pass lång tid efter operationen så borde det nog funka alldeles utmärkt att ligga på den sidan, och jag vet inte obehaget kanske mest är psykosomatiskt...

Jag använder fortfarande förhöjningskudde i princip jämt och släpar med mig min kilkudde när jag ger mig ut på äventyr utanför hemmet. Oftast finns det ju stolar som är lagom höga så att min inte behöver riskera 90-gradersrestriktionen, men jag känner mig säkrare och tycker att det är bekvämare med förhöjningskudden. Jag använder fortfarande helst toaletten där jag har toaförhöjning även om jag fixar att gå på en normalhög variant. Har jag gått och blivit trygghetsnarkoman månne?

Inomhus kan jag ta mig fram kortare sträckor utan kryckor, men det blir ingen bra och balanserad gång. Min sjukymnast rådde mig att i möjligaste mån använda två kryckor tills jag är helt stabil igen, men jag använder ofta bara en krycka inomhus då det är lite lättare om man tex vill bära med sig något. Jag har inte vågat prova på bilkörning ännu, men tror nog att det skulle kunna funka. I riktlinjerna från min opererande klinik står det att man ska avvakta med bilkörning tills att man varit på återbesök hos sin operatör, men jag har läst andra kliniker som säger att bilkörning är ok när man själv bedömer att man har kontroll över pedalerna. Vi får se jag kanske tar mig en liten provrunda någon dag! Jag känner dock inget jättestort behov att återuppta bilkörandet. Just nu funkar det alldeles utmärkt att använda buss och spårvagn på de små utflykter jag ger mig ut på.

Jag använder fortfarande stödstrumpa hela dagarna, men nu tycker jag nog att den yttre svullnaden börjar avta så det kanske finns hopp om att kunna avveckla stödstrumpeanvändandet inom kort. Det innebär då ytterligare ett steg mot ett självständigt liv. Nu måste maken hjälpa mig på och av med stödstrumpan varje dag, hur romantiskt är det liksom...

Första sjukgymnastbesöket

I torsdags var det dags för ett första sjukgymnastbesök, drygt fem veckor efter operationen. Då min "ordinarie" sjukgymnast blivit sjuk och det är osäkert när hon är tillbaka, kom jag på att jag ju har träffat på en annan sjukgymnast jag fått förtroende för. Jag fick tid hos henne ganska snabbt och det visade sig vara ett lyckokast. Mitt besök varade i 1,5h och i slutändan hade jag fått lika mycket terapisamtal som vägledning i min fortsatta höftrehabilitering. Det är imponerande att träffa personer med stor yrkeskunnighet som också bär på en stor portion människokännedom och empati! Vi började med att titta på min gång och jag fick godkänt i att jag har kommit en bra bit med min "benföring" Problemet jag har är att jag hänger med överkroppen mot den icke opererade sidan. Detta är ett resultat av att jag över lång tid har försökt avlasta den "onda" höften, och dragit på mig en vana som inte är så lätt att göra sig av med. Jag fick rådet att sänka kryckorna ett steg och då blir det inte lika lätt att jag hänger med stöd mot kryckhandtaget.

Vad gäller jämvikt och stabilitet upplever jag att utvecklingen har gått ganska mycket framåt sedan de första dagarna efter operationen då det kändes som att det opererade benet var flera decimeter längre än det andra. Jag har dock svårt att göra mig av med den gamla vanan att jag hänger på det "friska" benet och lägger den största delen av tyngden på denna sidan även vid stillastående. Sjukgymnasten påpekade också att jag står alldeles för bredbent när jag försöker att hitta en position i jämvikt och balans. Med lite korrigeringar jobbar jag nu vidare på att hunna hitta en avslappnad position, och ska tänka på att böja lätt i knäna och framför allt att inte stå så bredbent.

Vi gick igenom de övningar som jag fick på sjukhuset och som jag försöker ägna mig flitigt åt två gånger per dag. Hon konstaterade att de liggande övningarna är överspelade nu, men jag fortsätter med dem på morgonen som en uppvärmning inför dagen. I liggande la vi till en övning för att stärka de inre magmusklerna. Rådet var att börja vägen mot en god bålstabilitet där och senare lägga på vanliga sit-ups och annat. Eftersom att jag ska undvika aktiv abduktion och extension de första sex veckorna efter operationen så utökas programmet först denna vecka då jag har en ny tid på torsdag. Dock ska jag successivt öka upp mängden tåhävningar och gör nu tåhävningar under en minuts tid, ökar till två minuter efter en vecka och sedan tre minuter. Nu ser jag fram emot nästa besök hos sjukgymnasten och att jag förhoppningsvis ska få möjlighet att delta i ett rehabpass i "vatten Qi-gong"!

Sjukpenning

Dags att ta tag i fylleriövningen som förhoppningsvis ska leda till att Försäkringskassan beviljar mig sjukpenning. Blanketten från försäkringskassan damp ner i brevlådan när jag redan varit frånvarande från jobbet i fem veckor. När man ser till blankettens utformning verkar det som att det är tänkt att detta ska vara en segdragen process eftersom det står "Vilken sjukdom/diagnos är det som gör eller har gjort att du inte kan arbeta.." Alltså räknar man att man oftast fyller i blanketten i efterhand, eller? Nu har jag dragit ut på min del i processen några dagar, men med tanke på att jag efter att blanketten skickats in bör förvänta mig att Försäkringskassans besked om utbetalning kan dröja i upp till 30 dagar ytterligare, så känns det inte som att de dagarna gör så stor skillnad. Tur att man inte "sitter i sjön" och är beroende av att få pengarna för att överleva. Förstår dock inte att hanteringen ska behöva ta så lång tid, det borde finnas utrymme för stora processförbättringar! Åter till blanketten och dags att fundera över hur min sjukdom/diagnos påverkar min förmåga att arbeta. Då kommer vi till den kluriga frågeställningen, egentligen kanske jag skulle kunna jobba i alla fall lite, eller? Just nu känner jag att jag vill fokusera på att vila och läka för att inte störa läknings- och rehabprocessen, men var går gränsen mellan vila som behövs för att inte störa läkningen, och vila som bara gör gott för själen? Jag diskuterade överhuvudtaget inte längden på sjukskrivningstiden med min operatör. Fick ett sjukintyg som sträcker sig tre månader i tiden och tänkte att det får bli en senare fråga. Min plan är att börja jobba efter 10veckor, eftersom det då är tänkt att jag ska börja på ett nytt jobb. Förvisso skulle jag ju kunna gå tillbaka till mitt gamla jobb en kortare period, men frågan är om det är värt det. Tror att det får bli ett ämne för diskussion i morgon när jag har en tid hos sjukgymnast!

Fem veckor efter operationen - nyklippt och trött

Det händer inte så mycket här i bloggen, och inte så mycket med min tillfrisknandeprocess heller. Dagarna går och jag trivs just nu ganska bra med att livet mest handlar om att vila och läka. Jag passar på att göra saker som jag annars inte hinner med, som att läsa böcker och tillbringa tid i mitt syrum. Det sys inte så mycket, men jag mår bra av att bara titta och känna på mina tyger. Jag inser att jag just nu har en unik möjlighet att vila, inte bara fysiskt för att låta min höft läka, utan också mentalt. Som småbarnsförälder mitt i karriären går livet annars på högvarv och det finns inte så mycket tid till mental avkoppling. Jag trodde att jag skulle känna mig mer rastlös av att bara gå hemma, och den känslan kanske snart dyker upp, men just nu passar jag på att njuta av att bara vara.

På höftfronten händer det inte så mycket. Jag tar en promenad varje dag och tycker att det fungerar bra att gå, även om promenaderna sällan blir särskilt långa. Begränsningen i gången handlar mer om att jag får ont i sidan och i ryggen än att jag får ont i höften. Det känns fantastiskt att kunna ta ut steget (om än med stöd av kryckor) och slippa känna den envisa värken som varit en trogen följeslagare i så många år. Nu ser jag fram emot att få lite hjälp från en sjukgymnast med att förbättra mitt gångmönster. Tyvärr har min sjukgymnast blivit sjuk och hamnat på sjukhus så det blev inget besök hos henne varken i förra eller i denna vecka. Nu har jag istället fått en tid hos en annan sjukgymnast i Primärvården som jag träffat tidigare i samband med att jag fick låna en TENS-apparat. Henne ska jag träffa på torsdag. Då hoppas jag även på lite feedback angående min (o)förmåga att lyfta det opererade benet framåt-uppåt.

Idag har jag gett mig ut på den längsta utflykten på egen hand efter operationen. Mitt hår var i stort behov av klippning, och förutom frisörbesök passade jag på att göra lite mer ärenden på stan. Så här i efterhand blev det kanske lite väl mycket och när jag var hemma igen efter fem timmar var jag rejält trött så i morgon satsar jag på att vila mig i form igen.