I torsdags gjorde jag samma resa som jag hade gjort drygt åtta veckor tidigare. Som av en händelse blev det samma SAS flight, samma tåg från Arlanda och sedan samma SL-buss för att komma till mitt inbokade besök på Ortho Center kl 13. Skillnaden var att jag första gången stod inför ett inledande besök med en massa prover följt av operation och en fyra dagar lång sjukhusvistelse och att jag denna gång endast hade ett avslutande 20min besök hos opererande ortoped. För mig har denna resa varit en av de mer omtumlande upplevelserna i mitt liv och jag har lite svårt att analysera mina känslor när det avslutande besöket var avklarat, men jag kände nog någon typ av tomhet. I och för sig har jag en lång bit kvar på min höftresa innan jag är "färdigrehabiliterad", men om inget oförutsett inträffar så är den rent medicinska delen och kontakten med den klinik där jag opererades nu avklarad.
När jag i efterhand analyserar läkarbesöket så är jag trots allt nöjd. Jag fick svar på de frågor jag hade och jag fick en bedömning av min rörlighet och stabilitet i leden. Jag ville gärna också ha en bedömning av om läkaren ansåg att det fanns några faktorer som kan ge en prognos över just min protes livslängd. Men svaret jag fick var att min operation får anses som lyckad, det finns inget som tyder på en ökad risk för reducerad livslängd. Jag kan själv påverka livslängden genom att träna upp mina muskler och vara avstå från hopp och stötar som sliter onödigt mycket på leden. I övrigt kan jag inte påverka så mycket och rådet jag fick var att släppa mitt kontrollbehov och hoppas på att ödet kommer att bistå mig med ett gynnsamt utfall. Allt detta visste jag ju sedan tidigare, men det kanske är dags att ta till sig rådet om att släppa mitt kontrollbehov. Det är faktiskt inte särskilt konstruktivt att sitta och läsa en massa studier om faktorer som påverkar protesens livslängd. Från och med nu ger jag mig själv förbud att sitta och surfa om höftproteser, förutom i frågor som gäller träning och rehabilitering! Det blir nog bra för mig att komma igång att jobba igen så att jag får lite annat att fokusera på. Enligt plan börjar jag på mitt nya jobb om en vecka 9/5, och börjar då lite lugnt på 50%. Sedan är tanken att jag stegvis ska trappa upp så att jag är uppe i 100% den 1/6 då min sjukskrivningsperiod är över.
Det kändes lite tomt och avslutat också för mig men egentligen rätt ok att lägga den medicinska delen bakom sig. Råjobbet är att träna upp styrkan för att orka gå utan att vagga som en anka. Jag slutade med krycka för nästan två veckor sedan. Resultat?
SvaraRaderaSådär. Det är ganska mödosamt men går framåt s a s.
Lycka till med nya jobbet. Det är gott att komma in i ett sammanhang med nya intryck och nya människor.
Måste vara skönt att ha kunnat släppa kryckan! Använder du den aldrig nu? Jag har en bit kvar innan jag klarar av att fullt ut kunna lägga en jämn tyngd på det opererade benet och kunna gå ordentligt utan att vagga fram och använder därför alltid en krycka när jag går ut. Inomhus har jag en käpp, men går (vaggar fram...) oftast utan stöd bara för att det är så mkt enklare.
SvaraRaderaTack för lyckönskningen! Jag ser verkligen fram emot att mötas av lite nya intryck och utmaningar, och att lägga fokus på något annat än höftrehabilitering. Sen gäller det väl att behålla tillräcklig fokus på träningen trots att man jobbar, hur har det funkat för dig Cecilia?
Det kändes bra att ha bestämt sig för att skippa sista kryckan. Det var dock ganska jobbigt att tänka på att INTE VAGGA. Oftast går det riktigt bra och det blir hela tiden bättre trots att jag har en artroshöft till som jäklas. Har dock fuskat promenerandet med stavgång för att få lite ordning på gångmönstret.
SvaraRaderaNär det gäller träningen två gånger i veckan så har jag försökt lägga den på morgon eller em (morgonen är lugnast). Kommit senare eller gått lite tidigare. Har funkat bra tack vare en bra arbetsgivare. Jobbar in det som behövs. Lite trix och fix blir det men jag tycker ändå att det funkar bra.
Det känns att det är viktigt. Det märks nu när jag har krupit, vridit, lyft, klättrat och jobbat i knepiga vinklar några båtjobbarhelger.
Stavgång testade jag för några veckor sedan hos sjukgymnasten och då funkade det inte alls, men det kanske är värt att prova igen nu!
SvaraRaderaJag kör fortfarande ett kortare "hemträningspass" om dagen, men snart är det nog dags att komma igång med lite "riktig" träning också. Då gäller det nog att vara realistisk i sin planering, och två gånger i veckan låter rätt vettigt. Det ska tydligen finnas ngt mindre gym på min nya arbetsplats, det får jag ta och kolla upp!
Jag tror att det är viktigt med sjukgymnastik på plats hos sjukgymnasten två gånger i veckan. Då får man en kontinuerlig uppföljning av styrka och rörlighet(det finns också lite större acceptans för att komma lite senare och/eller gå lite tidigare). Jag räknar med totalt ca 6 månaders rehab.
SvaraRaderaJag har också försökt att komplettera med styrka (armar, axlar mm) på friskisgymmet som ligger nära mitt jobb och tagit det ganska snabbt på lunchen. Ibland funkar det faktiskt. Men oftast blir det bara sjukgymnstik två gånger i veckan, men å andra sidan flyttar min sjukgymnast gränserna rätt ofta så det blir en ganska svettigt.
Jag har varit hos sjukgymnasten med en till två veckors mellanrum. Då får jag feedback och hjälp med korrigeringar av gång och rörelsemönster och vidarerutveckling av mitt träningsprogram. Träningsprogrammet utför jag sedan varje dag hemma med en pilatesboll som enda redskap. Vi har egentligen inte diskuterat hur länge jag ska gå hos sjukgymnasten, men förutom rehabövningarna börjar jag nu bli sugen på lite gymträning, och skulle även gärna gå på något pass som Bodybalance snart, men jag kanske ska vänta tills de heliga tre månaderna har gått även om jag inte direkt lever efter 90gradersrestriktionen längre...
SvaraRadera