torsdag 10 mars 2011
Jag är inte bara höftledspatient utan också småbarnsmamma
Inför höftledsoperationen får man råd om hur man bör förbereda hemmet inför hemkomst efter operationen. Där står inte så mycket om hur man ska akta sig för legobitar och pärlor som spritts över golvet, och inte heller att en av de största riskerna att ramla är om man blir påkörd av sin 20 mån gamle son som kör Bobbycar. Att ha småbarn hemma samtidigt som man är nyopererad tillför vissa utmaningar, samtidigt som barnen är de absolut bästa glädjepiller man kan ha! 4,5-åringen är otroligt hjälpsam. Kommer in till mig på morgonen och undrar om jag sovit gott och vill ha ett glas vatten. Hon ser till att jag har förhöjningskudden på rätt plats om jag byter rum och hjälper gärna till att plocka upp saker jag ej når. Lillebror försöker också hjälpa till. Han har förstått att mamma inte kan lyfta upp honom utan väntar istället tills jag satt mig ner, och klättrar då upp i mitt knä från rätt sida. Han har förstått att den vänstra sidan är "aj aj" och är oftast mycket försiktig. När han vill hjälpa mig att flytta mina kryckor framåt gäller det dock att vara lite mer vaksam! Jag har insett att jag under en ganska lång tid framöver inte kommer att kunna vara ensam hemma med min lille son så det är tur att jag har pensionerade föräldrar som har rest hit för att hjälpa till, och framför allt att jag har en fantastisk man som kommer att få dra ett tungt lass och hantera alla dagislämningar och hämtningar och allt annat som den handikappade frun inte klarar av...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hög igenkänningsfaktor i detta! Hade besök på sjukhuset igår (de kommer idag också) och även om 3-åringen veeeet att jag har ont och han inte kan röra mig, så är det ändå praktiskt svårt att ändra mönster. Men hemifrån berättar maken att barnen nu blivit mycket ordningssamma! Vanligtvis har de hakar i händerna och släpper prylar överallt - men i morse hade de tikl och med gjort ordning hela frukosten och plockat ur diskmaskinen - Mannen behövde bara köra igång espressomaskinen. Trodde inte mina öron :)
SvaraRaderaMen man kan bara konstatera att kännedomen om den här problematiken är i stort sett obefintlig inom arbetsterapin.... lite irriterande, för helt unika är vi ju inte
Det låter som om du kommer att komma hem till ett väl förberett hem! Jag tror att den svåra utmaningen kommer när man börjar känna sig mer frisk och rörlig. Då är nog risken ännu större att man glömmer bort sig och böjer sig för hastigt, eller lyfter för tungt.
SvaraRaderaMysigt att familjen kommer på besök! Då får ju barnen en förståelse för var mamma är och vad hon varit med om. Min dotter tyckte att jag skulle filma operationen så att hon fick se vad de gjorde med mig. Det tyckte inte jag var någon bra idé så det fick räcka med ett MMS med bild på mig i sjukhussängen.