Tittar tillbaka på det jag skrev för en vecka sedan och kan konstatera att det inte har skett så mycket på en vecka, jag har nog nått den första utplaningsfasen i rehabiliteringen. Förvisso är det inte mycket kvar av blånaden längre och det som finns kvar har förflyttat sig nedanför knät. Benet sväller knappt något längre och jag har inte speciellt ont. Igår gav jag mig ut på den längsta promenaden hittills då familjen tog en tur till stan. Jag hade förväntat mig att jag skulle känna av den övningen idag, men det gör jag inte. En positiv förändring är också att jag fått tillbaka aptiten. Det tog ett tag även efter att jag kommit hem och slapp den tråkiga sjukhusmaten. Igår firade vi bröllopsdag och maken hade tillagat en superb bröllopsdagsmiddag som jag avnjöt med stor aptit! Det var också gott med ett glas rödvin som jag kan dricka med gott samvete nu när jag inte äter starka värktabletter. Ett annat framsteg under veckan som gått består i att jag nu kan lyfta båda benen över badkarskanten och därmed kan duscha i badrummet. Jag slipper då bege mig till tvättstugan i källaren när jag vill duscha.
Nästa vecka ser jag fram emot ett besök på VC i morgon. Då ska distriktssköterskan göra en sårkontroll och så ska jag ta uppföljande prover efter urinvägsinfektionen. Sedan på tisdag har det redan gått tre veckor efter operationen och då är det dags att testa att ligga en stund på mage, ska bli skönt att få sträcka ut höftböjaren lite (tror jag i alla fall...)
Grattis till bröllopsdagen och återfångad aptit! :) Det är faktiskt roligare att äta om man har lust att äta, snarare än att det bara är en energitankning.
SvaraRaderaIntressant att höra om platån du landat på i rehabiliteringen. Det påminner om den klassiska inlärningstrappan man pratar om, ex. i pedagogiska sammanhang, där tesen är att man lär sig saker stötvis och sedan kommer till en platå, för att smälta intryck o.dyl och sedan ta nästa trappsteg. Om detta pedagogiska resonemang håller även för rehabilitering kan det även vara värt att ta med sig att man, när man är på sådana platåer, kan uppleva att man går bakåt fastän man de facto står stilla. Och då kära höftis, är lärdomen att man inte ska tappa modet, utan ta fasta på det man lärt sig under det sista trappsteget. :)
Mitt problem med platåer är att jag då helst vill "ösa på" lite extra för att undvika att hamna i ett läge där det känns som att utvecklingen går bakåt. Dock vet ju mitt logiska jag att det inte är ett alternativ när det gäller rehabiliteringen. Nu gäller det att lyssna på kroppen, invänta läkningsprocessen med ro och inte förivra sig.. enkelt på pappret kanske, men jag tvingas påminna mig själv ofta! Istället för att överfokusera på rehab tänker jag nu skapa kickar genom att påbörja en ny inlärningskurva och lära mig att sy skojiga applikationer till barnens kläder. En utmaning av en annan dignitet som kanske kan få min hjärna att bättre acceptera den långsamma rehabprocessen.
SvaraRadera